adbro

lilla T myser hos pappa.

 

fortfarande inte tagit med sladd till kameran,

så halvbra upplöst bild från mobilen fick duga för idag.

 

UPDATE

idag har hon vägt sig och är nu uppe i stora 1316gram bebis.

det har skurits ner på det vätskedrivande, då hon kissar ut för mycket.

detta innebär att salthalten sjunker lite för mycket, så adderat natrium får höjas.

trots lite hjälp kan jag ändå (peppar, peppar, ta i trä) tycka att hon är piggare.

hennes flåsande är inte lika påtaglig, hennes dippar är färre och hon orkar mer.

hon är fortfarande en hel del i CPAP, men nu inte längre för att hon blir trött.

det beror snarare på att hennes lungor är outvecklade och fyllda med vatten,

så med ett litet andetag hjälper CPAPen till att fylla upp lungorna som ett större andetag.

detta i sin tur leder till att vattnet pressas undan och syresättningen bättre (ungefärligt rätt)

med proteintillskott knyter sig magen lite, så stackarn har en sån svullen mage.

men när trycket väl släpper - då släpper trycket! den lilla kroppen kan innehålla så mycket...

allt är så klart relativt, men i vår minivärld här på Neo så börjar Tilda ta sig.

hennes hud är inte längre tunt som ett rispapper, man vågar ta i henne.

hennes ådror syns inte lika tydligt längre, och hon börjar mulla till sig.

det börjar formas små skinkor på rumpan, i storlek med en halv M&M var.

armar börjar korva till sig lite och kinderna börjar bli lite gosiga.

jag känner mig även säkrare i att våga bära, flytta, fixa och dona med det lilla knytet.

 

just nu ligger Nova i vårt rum, stackarn är lite snorig och hostig.

André KMC med Tilda och jag sitter av lite ensamtid, lite tid med bloggen.

det är lite märkligt hur jag tycker att jag inte gör något om dagarna,

ändå så går tiden så löjligt fort och tidsuppfattningen här inne är lika med noll.

all verklighetsuppfattning är utom kontroll, man lever som i ett vakuum här inne.

 

de som också har sina barn på Neo förstår vilket bubbla jag lever i, vi delar den.

vi sitter alla med våra barn och stirrar oss blinda på skärmen.

denna skärm som vars värde är ens lilla guldklimps livslina.

allt som händer på den är avgörande för hur ens bebis mår.

varje pip och var konstig kurva sätter samma panik i kroppen, hur går det nu?

dock känns det mer och mer säkert i hur dippar och dylikt ska klaras upp.

jag känner att jag har mer kontroll och förtroende till mig själv

förtroende framför allt till Tilda. hon är stark, hon klarar det.

en liten klapp är vad som kan krävas, hon tar ett andetag och så är hon igång igen.

 

varit ute och ätit med Kalle, Hanna och lilla Maja idag. kvalitetstid med vänner!

sov så gott och tack för era trogna läsarögon!