adbro

någorlunda kan jag väl tycka jag uppfyller en god social kompetens,
känner att jag försöker läsa av interaktioner och människan
- ni vet det som de flesta klarar av utan att tänka något djupare.
man vet vad man kan och inte kan säga eller diskutera, ta upp...

men stundtals, nu efter allt som vi tvingats gå igenom,
det är ingen hemlighet. folk vet, alla har 100% koll...
ändå så är det JAG som får passa mig för vad som är okej.
i "fel situation" räcker det att ens nämna Tilda - knäpptyst.
folk börjar skruva på sig, märker hur stunden blir jobbig
- för dom!
jag älskar Tilda, kan aldrig sluta tänka eller prata om henne.
som förälder kan man aldrig sluta prata om sina barn.
och i Tildas fall är det ju kanske lite extra speciellt...

det gör bara mig så förbannat arg och ledsen,
att jag inte bara ska tvingas leva med smärtan varje dag,
folk vet, folk ser, folk vill veta, förstå och vara en del.
ändå är det JAG som ska tänka mig för
- är situationen och läget okej att prata om Tilda nu?
mitt svar är; nej! läget är aldrig bra, det skulle aldrig ha hänt.
du skruvar dig, du tycker det är jobbigt att prata om
men jag då? du är inte i närheten av att tycka det är jobbigt...
stämningen blir nästan lite pinsam och tryckt...
och då får jag svälja min saknad och min sorg,
för att "folk" ska känna att det är en bra stämning och stund...