adbro

jag har känt att något saknats, vetat att något fattats.
men har nog aldrig riktigt förstått känslorna.
inte förrän nu.
Milo är ingen ny Tilda, det är inte ännu en resa som är likadan.
men det känns som om vi tar vid där vi förlorade Tilda.

i dryga åtta månader har allt gått åt att vänta och längta.
alla längtar efter sitt barn i magen, men jag har verkligen behövt det.
jag har bara gått och nästan i panik känt att tiden inte går snabbt nog.

Milo kommer aldrig ta eller fylla ut Tildas plats. den är hennes.
men han är här redan nu för att lindra smärtan.
all förvirrad kärlek som inte nådde sitt mål när Tilda försvann,
den har ett ny människan att älska där all min kärlek kan gå.
jag älskar givetvis Nova, men hon är min stora tvååring.
Nova är Nova och ska ha sin del och ta sin plats och inte mer än så.
det kan jag aldrig begära av henne, hon är bara min Nova.
(och gudarna tackar jag för denna gåva vi fått ha i våra liv)

nu ligger jag här med Milo tätt intill mitt bröst och jag känner han leva.
jag har någon att älska. jag har en bebis att vårda.
alla förvirrade känslor fick fokus och något att fylla sin mening med.
och liten Milo, han är en sån perfekt liten gosse!