INTRESSANT REFLEKTION
hamnde i en intressant diskussionstråd på Facebook med god stämning.
det var i gruppen "För Tidigt Födda Barn" som en fråga ställdes.
en tjej undrade varför det var så insnöat på korrigerad och okorrigerad
ålder när man skrev där inne och varför man verkade må dåligt.
kort och gott tolkades frågan konstruktivt och gav en god dialog.
(till skillnad från ett par trådar med väldig frustration och sårade känslor)
hur som helst så valde jag att lägga mig i och formulera något i stil med att,
kontentan av varför vi skriver är väl för att det är våra barn.
det spelar ingen roll tid eller trauma, vi vill alla berätta om våra barn.
berätta, återberätta, älta och tusen gånger berätta om vår förlossning.
detsamma med barnens likheter, utseende, färdigheter, fisar...
vi älskar ju våra barn! :)
trots bra respons så fortsatte jag fundera kring detta.
jag måste bara få ur mig lite av det...
för ja, vilken förälder som helst håller med, vi pratar om våra barn.
men vem kan klandra oss?
inte ens jantelagen biter på detta fenomen
- här får vi lov att stå rakryggade och stolta över något vi skapat.
vi skriker ut till världen och visar majestätiskt upp våra underverk.
titta vad jag skapat, skåda vad vi format. en människa, en ny liten varelse.
jag, liksom många andra, tänkte nog innan vi fick barn
"suck, dom bara älter om sina jävla ungar, skaffa ett liv!
när jag får barn ska jag minsann ha egentid, ta hand om mig själv,
prioritera att vara mer än mamma...bla bla bla"
HA! titta på mig idag, värsta svenssonmorsan och ingen är gladare än jag.
mina barn är mitt allt, mitt liv och mina bästa saker i hela världen.
jag har valt mina barn innan ett val ens är gjort, alltid barnen först.
orkar knappt ett skit men gör allt ändå för att jag har barn.
utan mina barn hade jag legat som en torkad fläck kaffe på ett restauranggolv.
"ja, men din historia är ju lite annorlunda, du har ju varit med om det värsta!"
ja, det har jag - och jag förbannar det var sekund av mitt så kallade liv.
men någonstans finns där energi, någonstans hämtar jag en ork.
och var lägger jag det? just det, på mina barn som är i livet, i min famn.
jag har valt. och jag valde så klart mina barn.
jag är en förälder, en mamma som skapat små nya liv.
jag sorterar bort mina vänner en efter en, jag slutar bry mig,
jag går framåt genom livet som en snigel för där finns inget kvar till mig.
för jag väljer mina barn - så mycket jag orkar är mina barns.
jag är säkert förbannat tråkig för att jag inte orkar gå ut,
bjuda till och vara social. för att jag inte vill lämna bort barnen,
ta egentid och träffa folk för gamla goda tiders skull.
men jag har barn, och oavsett klyscha och annat förutfattat,
så ger jag hela mig själv och min själ för att se de växa upp.
bli något och njuta av var dag. se deras lycka.
är det allt min energi räcker till, så väljer jag de - mina barn.
många hade tankar och bestämt sin åsikt om min som mamma
då när jag stod där men nova i magen och blandade drinkar.
"ung som hon är, jobbar på krogen och festar tre dagar i veckan.
spontant och galen, dricker vem som helst under bordet
- vilken morsa kommer hon att bli"
(ja, DU, förneka inte att du tänkte så)
frågar du mig? världens bästa mamma till mina barn.
för jag har gjort allt galet jag vill som ung dum och ensam.
jag är klar, jag gjorde för att jag kunde och nu är det gjort.
jag behöver inte längta, undra och leva som 14 vid 30 års ålder.
jag gjorde vad jag behöver, och nu har jag ro i själen.
jag ger inte upp mig själv, jag prioriterar inte mina barn framför något.
det är inget val, för det valet är redan gjort när jag sa ja till ett barn.
så det har inte att göra med att jag förlorade Tilda.
att ge mina barn vad jag har framför något annat är en självklarhet.
jag är mamma.
Kommentarer
Trackback
