DEN VÄRSTA KÄNSLAN
idag fick jag och la mig för två år sedan med det mest fruktansvärda känsla.
mitt barn. liten, ensam och helt hjälplös.
hela kroppen gjorde ont. själen skrek i smärtor.
jag visste. jag visste så innerligt att vi förlorat vårt barn.
men hon var mitt barn. hon levde.
där och då levde hon.
jag kunde inte ge upp, fast jag visste, bara var jag tvungen att hoppas.
hon får en hjärnskada, kommer leva med funktionshinder,
psykiska som fysiska. men hon kommer leva. kan bara leva.
men jag visste. och hela mitt hjärta vred sig i plågor.
och jag somnade.
jag sov min sista natt med mitt barn i livet.
Kommentarer
Postat av: kajsa
Den bilden. Så fel. En sån liten liten bebis med så många många slangar på den stora sängen. Sänder extra många varma tankar genom cyberspace idag. Två år... Jag har skrivit det förut och jag hoppas att du inte tar illa upp, men Tilda och min yngste son har samma födelsedag och jag tänker så ofta på henne och på dig; en mamma till ett annat litet barn som föddes på samma dag. Ett litet barn som inte fick bli stor. Så fel... Kram.
Postat av: Tabita
Så, så hemskt!!! Om det bara fanns något vettigt att säga men jag hittar inga "bra" ord, fruktansvärt att behöva gå igenom sådant här… Kram
Trackback
