DEL 2
två dagar efter midsommar och Nova är 7,5 månad.
plus på stickan och faktum är - vi ska bli en hel familj,
Nova ska bli storasyster och vi ska ha barn i plural.
klart att tanken slog oss att vi inte fullgör denna graviditet heller.
beräknad i mars, planerar i februari och hoppas på april...
så skämtade vi till det för att vara beredda på allt - trodde vi.
jag mådde inte bra. hela sommaren var katastrof.
precis slutat amma Nova, inte återhämtad sen jag väntat henne,
tidigt i graviditeten och slutkörd med lilla Nova och jobb.
25% sjukskrivning innan skolan drog igång.
vecka 24 mådde jag kass rent fysiskt.
åkte in och fick en dunk i ryggen - normalt att oroa sig.
"normalt" up yours men jag åkte snällt hem.
två veckor senare gick vattnet och en vecka till så kom hon,
för att jag hade en sån brutal infektion som inte gick att få bukt på.
godtroget och snällt ifrågasatte jag aldrig.
ångrar bittert? fundera på det...
men jag trodde att alla läkare som sa samma sak visste och kunde.
jag trodde jag var orolig med överbeskyddande mammahormoner.
tänk så fel de hade och så rätt hela min kropp och magkänsla skrek.
jag var påläst när Tilda föddes.
forum, bloggar, besök på Neo/IVA, faktasidor...
jag var inställd på under kilot, dödskamper och respirator.
men hon skrek. om än så tyst så skrek hon när hon kom ut.
inplastad i kuvösen förde de bort henne.
jag var chockad med så otroligt lättad att det inte var som jag trodde.
läkarna kunde inget lova de första dagarna, men oddsen var med oss.
dagen vi lämnade IVA var hon 4 dagar gammal och exakt 1000g stor.
hon åkte iväg med ambulansen till Helsingborg där andre väntade,
och mig skrev dom ut och drämde igen dörren för.
då, glad och oförstående, tog jag mig till station och tåg tåget hem.
hem till Helsingborg och vårt hem på Neo de kommande månaderna.
idag vet jag bättre.
fullkomligt förstörd av chocken och alla osorterade känslor.
rädslan och paniken av mitt kontrollösa utsatthet.
hur fan släpper man bara iväg en nyförlöst mamma i vecka 24??
"ja men du får köra efter ambulansen"
"ja fast nu var det ju så att jag åkte ambulans i ilfart hit för en vecka sen"
"ja, men det går ju tåg"
idioter.
man föder ett barn för att ha det barnen nära sig.
för att lära känna denna krabat och bilda ett band tillsammans.
inte se sin bebis som ett foster, uppkopplad och inlagd på sjukhus.
men vi hade inget val - för det var så den graviditeten slutade.
och jag bara följde med och lät allt rulla på - vad visste jag??
sen kom vi till Helsingborg.
vårt hem och vår trygghet.
Kommentarer
Trackback
