adbro

ett plus ett blir fem & ett halvt ♥
en öppen dörr till världen.

...att leva i sorgen och glädjen med barn och änglabarn

VAD SÄGER JAG?

satt i bilen med barnen idag och bestämde mig för att åka till brunnby.

på kyrkogården där ligger Juan begravd.

jag berättade för Nova var vi var på väg.

"varför är han död?" frågar hon.

jag svarar att - han lever inte längre.

hon tittar på mig i backspegeln och säger "men varför dog han?"

på en hundradels sekund hinner jag tänka:

jag klart det inte! vad säger jag nu?

min lilla flicka är uppväxt med att prata om döden,

för bara en stund sedan säger hon "mamma, jag vill inte dö"

kanske i förbifarten - men ändå så medvetet om vad det innebär.

hon ser min sorg, vet min smärta. förstår hur ont det gör att inte leva.

hur ska jag nu förklara? att han valde själv att inte leva, att dö.

i hennes lilla värld och det stora förståelse hon redan har om döden.

så ska jag berätta att det finns människor som väljer att inte leva,

som väljer döden och väljer att lämna sårade människor bakom sig.

och ännu mindre kan jag svara på hur det gick till.

det är så omänskligt smärtsamt att jag inte ens vågar tänka på det.

"han kunde inte leva mer" svarar jag henne.

är glad att jag hade solglasögonen på mig och glad att jag klarade det.

sen i tystnaden så inser jag katastrofen.

jag är glad för att jag visar min treåriga dotter det hela livet kommer att lära.

man är svag som känslosam. det är en eloge att inte känna.

vad fan är det för jävla bild att ge mitt barn?

till och med i vredesutbrott från hennes sida,

när hon står där och skriker och jag känner att ge av för fan...

ändå vill jag bekräfta, låta henne känna och ta tillvara på känslan.

för jag anser att det är viktigt. livsviktigt!

ändå sitter jag där, stolt över att inte visat kaoset i själen...

"ta hand om mitt barn"

viskade jag vid hans grav och tog med mina barn till bilen igen.

 

Ja charmiga, glada Juan, aldrig hade man kunnat ana (nej jag kände honom inte väl).. Men min exmake trodde jag iallafall att jag kände väldigt väl och han var den jag minst kunnat ana, att han skulle lämna på samma sätt. Och hur förklarar jag det för våra barn ? Deras förlust, deras sorg att inte få ha sin pappa, ja det gör så ont. Och hur nä, liksom med Juan så är det på det sätt som man inte gärna delger någon närstående (framförallt inte ett barn).
Min egen sorg kan jag leva med, och skulden, den som inte är min att bära men som ändå envisas med att riva sönder huden emellanåt. Men mina barn, ja sorgen kan jag inte sudda ut för dem jag hoppas bara att den bleknar och blir till bra minnen av deras pappa.

Kram/T