GJORDE JAG DET IGEN
satt i min enfald och tänkte
"vad gjorde jag för tre år sedan?"
ni vet då när Tilda fortfarande var vid liv...
för exakt tre år sedan idag så hade Tilda passerat 2kg
hon vägde 2008g och hade mer än dubblat sin vikt.
hon hade även fått gå från kuvösen till värmesängen.
hon var tuff och behövde knappt hjälp med syresättningen längre.
sköljer liksom över en känsla av - så jävla dum jag var!
där satt jag och tyckte hon var stor.
att hon var stark.
och jag lyssnade på läkarna som sa att hon bara skulle växa till sig.
ha! vilket jävla skämt.
för vadå? dö.
tänk om jag ens kunnat ana då.
bara hållit henne lite närmre. lite längre. lite tryggare.
kanske väntat en vecka till att ta hem henne.
kanske inte skulle gått en promenad.
inte tagit tillvara på de dagar hon sov och jag kunde lämna.
inte låtit sjukhuspersonalen tagit den enda lilla tid jag fick av min Tilda.
men hur kunde jag veta?
hur hade jag kunnat förstå?
men jag känner mig så jävla lurad när jag läser.
så glad jag var. så sjukt jävla naiv.
liten fis första gången i säng.
VÄNTANS TIDER
det var lättare andra gången.
det är en vanlig operation...
men det är fortfarande en operation.
jag sitter fortfarande hjälplös på ett sjukhus,
jag har fortfarande mitt barns liv i en främmande människas händer,
jag sitter fortfarande och väntar på svar att det gått bra.
nej, det här är fan inget för mig.
det hittar känslor och tankar.
fina ungar små.
ACCEPTANS
jag tror att mitt liv mestadels präglas av svart.
jag upplever att världens färger är borta.
små ljus går att finna här och där,
framför allt i mina barn jag håller i min hand.
men annars är livets glans repigt och matt.
min illusion i detta är att en dag, någon gång, på ett magiskt vis sen,
så kommer dimman att lätta och livet återgå till det "normala".
med det normala så menar jag den Emma jag känner.
den människan jag var.
den sociala, lättsamma, spontana, glada och rastlösa jag.
jag har sagt det så många gånger förr - jag dog den dagen.
trots det lever jag idag.
jag kommer aldrig acceptera att jag stod där bredvid,
och bara såg på när min dotters kamp mot döden förlorades.
aldrig.
men jag måste acceptera att det hänt och att jag är här nu.
jag måste acceptera att jag valt livet.
att jag måste börja om med det som är kvar av mig.
jag måste bygga upp och skapa en ny jag.
för jag kommer aldrig att komma tillbaka.
det finns inte mer.
kan jag acceptera den biten tror jag att jag kan finna ro igen.
finna ett lugn med vem jag är och vad lycka idag betyder.
kanske kan jag sakta börja måla världen igen.
kanske då.
