JAG VISSTE HAN SKULLE DÖ

jag minns ofta Tildas sista tid med oss.
jag berättar om henne. jag sörjer henne.
ibland stänger jag av, andra gånger blir det känslosamt.

jag minns ofta stunden när hon blev riktigt sjuk.
när vi står nere på IVA, hon förlorar syresättningen,
hon intuberas i panik och skickas iväg till Lund mitt i natten.
jag minns också att jag inte riktigt förstod,
chock blandat med oförståelse och ovisshet.
jag stod där i korridoren och såg dom springa iväg med henne.

jag blir ofta arg i denna delen.
arg på att jag inte förstod.
arg på att jag inte visste.
arg på att den kommande veckan skulle bli ett jävla helvete,
att hon skulle tyna ifrån mig och sakta dö.
att detta var sista gången hon andats själv.

jag tänker många gånger på att jag vill göra om den dagen.
göra om den stunden.
vaga känslomässigt med och fatta att nu är det kört,
inte stå där nyvaken och inte fatta ett skit om livet.
kanske till och med förstå så jag kunnat göra annorlunda.
kunde vetskapen kunnat göra annorlunda?

när Olle blev sjuk för en vecka sedan var det okej,
fram till läkaren nämnde Lund.
Olle, sjuk, akut, Lund, illa, ambulans...
på en bråkdels sekund stod jag i korridoren igen.
Olle var Tilda och allt hände igen.
jag försöker hitta ett andningshål, komma ifrån där jag stod
famlade efter att göra framtiden och sjukdomsskedet annorlunda.
"finns det en chans att det kan gå bra?" 
läkaren tittade förteget på mig och svarar
"det är illa, låt personalen i Lund svara på det,
de har större kunskap om detta..."

jag var fast i korridoren.
Olle var Tilda och nu visste jag denna gång att nu kommer han dö.
"NEEEEEEEEJ" skrek kroppen.
jag kommer inte orka gå genom detta,
jag kan inte stå och se på när mitt barn dör,
jag kan inte stå bredvid och veta att han dör.

allting hopade sig kring mig.
läkaren pratade i gråskala om NEC och dess följer.
jag pratade om svart eller vitt.
jag ville veta om han skulle dö eller överleva.
varken mer eller mindre.

vi pratade olika språk och jag fick känna på,
jag fick veta hur det var att veta att mitt barn dör snart.
jag visste nu hur det är att titta på sitt barn ligga där,
vaken, i Helsingborg, på väg mot Lund för att dö.

denna gången dog inte mitt barn.
jag förstod rätt snabbt efteråt att detta är Olle.
det var inte Tilda som hände igen.
men det skrämde skiten ur mig.

nu är Lund som ett abstrakt och suddigt minne.
alla känslor det rev upp var större än jag visste fanns.
samtidigt var Olle väldigt sjuk, det kunde blivit illa.
och nu måste jag landa i det och våga lita på Olle igen.
här, i Helsingborg. i lugn och ro.
Olle är inte Tilda - Olle är här, med mig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0