adbro

för några dagar sedan var det ett år sedan vi gick genom ett missfall.

jag satt och fundera på om jag skulle lyfta det, skriva om det, nämna det.

jag har varit noga i bloggen att vara personlig men ha integritet och hålla vissa saker privat.

för mig är det inget skamligt att gå genom ett missfall man inte kan påverka själv.

jag ser inte det som något intimt att kroppen stöter bort något.

men ändå så behåller man det för sig själv, man pratar liksom inte om det. inte jag heller och varför vet jag faktiskt inte. det är bara tabu, av någon märklig anledning.

 

men hur som helst så hade vi ett missfall för ett år sedan.

det var dagen efter barnen fyllde år som jag fick en mindre blödning på kvällen.

tanken slog mig, nu är det kört. samtidigt som den var så liten att även om jag inte haft blödning förr så kan det ju hända och ändå gå bra. det är de känsliga slemhinnorna, det var dubbla foster, det var bara så... bortförklaringarna kändes logiska.

 

nästa dag kom mer och fler blödningar. även nästa dag var det detsamma.

dagen därpå vaknade jag med en tom känsla i kroppen och några timmar senare kunde jag konstatera att det var över.

jobbigt? ja, det var det där och då. "fan" tänkte jag "det hade ju varit så jävla kanon att få barn i början av juli." och jag hann väl en snabb runda tänka att "ja, nu var det över för mig - jag fick i alla fall två fina barn i livet. nu tog turen slut för oss att bara låta André skaka kallingarna innan jag vart gravid." men lika snabbt tog förnuftet över och jag insåg att det var inte hela världen i vårt fall, faktiskt.

 

vi har fått den otroliga turen att alltid kunna bli snabbt med barn, vi har aldrig försökt utan alltid lyckats bli gravida.

vi tar det inte förgivet, vi är otroligt tacksamma och ödmjuka inför det.

men med gott mod så blickade vi framåt och ännu en gång blev vi gravida, fyra veckor senare kom plusset med Olle.

 

jag tänker så här...

för det första var vi bara sex veckor gången. något hände som antagligen gjorde att fostret

inte var livsdugligt. jag är så fantastiskt fascinerad att min kropp förstod detta och stötte bort det på en gång.

för det andra så har vi, tack och lov, lätt för att bli med barn och kom på fötter snabbt igen.

dessutom så hade vi inte kunnat få fler barn, så hade vi ju haft Nova och Milo som levre och mår bra.

 

men det är trots allt ett missfall.

det är ändå ett ämne man väljer att inte prata om.

och, framför allt, är det något som alldeles för många genomlider på tok för många gånger.

jag har ingen större erfarenhet av den smärtan och sorgen, men jag väljer att prata om det för jag tror att det behöver pratas om. och accepteras.