adbro

ett plus ett blir fem & ett halvt ♥
en öppen dörr till världen.

...att leva i sorgen och glädjen med barn och änglabarn

SOCIAL ÅNGEST

en gång i tiden var jag översocial.

det bästa som fanns var att kasta mig ensam ut i världen och tvingas till att träffa nya människor och ta mig an nya kontakter.

till viss del är det väl den ändrade livssituation som gjort mig bekväm samtidigt som jag blivit äldre och behovet ändrats.

men någonstans försvann en bit av mig, en bit av det sociala och törsten efter nytt.

påtvingade möten och nya situationer jag inte rår på, det som hamnar utanför min kontroll.

jag känner mig överfallen och inträngd.

jag känner mig påhoppad och utsatt.

jag är också fullt medveten om att detta bara är demoner som talar i huvudet och tar över kroppsfunktionen.

men upplevelsen är äkta. känslorna finns på riktigt.

hamnade i en föräldra(mamma)grupp idag på BVC där vi först masserade och sen "lärde känna varann".

gulliga mammor på alla sätt och vis men jag var inte mottaglig. fick gå en lång omväg hem för att återfå någon form av kontroll.

vill inte sitta där med mammor som är i sin bebislycka och förstöra den med min historia.

samtidigt vill jag bara skrika ut att dom ska vara så jävla tacksamma för det dom har. de ska fan se tillbaka på sin graviditet, förlossning och första tid hem och vara så glada för att de fick ha den.

de satt i sin lycka och normala historier. där satt jag och kände att jag var i helt fel forum. 

jag vill också berätta men kan inte, det studsar tillbaka för de kan inte förstå. de har rätt till sin lycka och jag ska inte rasera den med mitt bagage. 

Olle fick inte ens försäkras...

och där ska jag sitta med bebisar som är Olles korrigerade ålder och utbyta historier. 

jag förbannar mig hela vägen hem att jag utsätter mig för trängsel... men inser också att det enda jag kan göra för mig själv är att utmana och utsätta mig för dessa typer av situationer. någonstans ska det väl vara en del i läkning.

dålig sömn om nätterna, fel tid på året, hormoner... allt väller över snabbare än någonsin. känslorna har lekt hela havet stormar och jag har tappat kontrollen på allt. jag som är så beroende av kontroll... det är kaos nu. men jag tar ett andetag åt gången, en dag i taget. ger mig fan på att hitta ro och ta tillvara på all tid tillsammans med mina barn.

mina stora små bebisar - imorgon fyller Nova 5 och Milo 3. så mycket tid och energi jag lagt under dessa åren på att hålla ihop, på att orka, på att kämpa framåt. om jag bara kunde omvandla den tiden och den energin till stunder med mina barn. dom växer ifrån mig, du var ju nyss bebis Nova lilla ❤️

❤️ Kramar till dig och grattis till Nova och Milo! 🎉

Jag är också prematurmamma och kände att mammagruppen var fel ställe för oss.... Där satt jag medans min bebis sov i vagnen, och dom andra bebisarna var vakna. Tror det dröjde säkert 5 ggr innan min ens var vaken och dom andra kunde få se honom...
Och den där rosabubblan alla andra befann sig i, inte jag... Jag var orolig och kände att våran resa var så annorlunda mot andras.
Min hjälp i allt det kaos var andra prematurbloggar.....

Tack för att du satte ord på precis hur det känns 🙏🏼📿