4 MÅNADER
känslorna ligger och bubblar huller om buller.
kan inte riktigt samla ihop dom...
van vid kontroll och ha dom i schack.
rädd för mötet med de känslor som finns.
samvetskval i att ha gått vidare,
smärtan i att Olle passerade både Lund och 75 dagar i livet.
lyckan av att ha honom kvar, ha Nova och Milo.
sover fortfarande dåligt på nätterna med Olle.
men faktiskt överraskande pigg ändå :)
i lördags blev han 4 månader (fyra!!)
han är väl i utveckling enligt sin korrigerade ålder. (2mån)
i samband med sin 3 månaders vaccination,
då han blev riktigt kass stackaren, feber och kräk i flera dagar...
då hade han även en utvecklingsfas som hette duga.
något hände med blicken och han hade ett helt nytt sätt att interagera.
han fann saker, fann oss, kunde lokalisera.
idag skrattar han, är han stark i nacke och rygg.
han arbetar på öga-hand och det går väl, ja, framåt... :)
han börjar få något liknande rutin under dygnet.
sover givetvis mycket fortfarande men börjar klara vagnen
så ibland sover han en hel timme utan att sitta fast i oss...
men trots sömn hela natten så sover hav oroligt.
trots timmar av försök funkar det bara fastklistrad
- så min största önskan nu är att få vända mig utan att vakna.
läkarbesök idag och förra veckan var vi på uppföljning på Neo.
då vägde han 4380g och var 56cm - stora duktiga killen!!
så han är stolt ägare av både dubbelhaka och lårveck.
blev långt nu - blir så när man glömmer bloggen...
toodeloo
blir fler och mer spontana uppdateringar på Instagram
@eadbro finns jag på - följ gärna om du tröttnat på glesa bloggen :)
IBLAND TROR JAG...
jag tror, men mig själv som referensram,
att det är okej att bara få känna.
att man ska fortsätta kämpa, förbli stark och ha tilltro till livet
- det är okej att känna att man inte pallar det.
få bryta ihop, tycka livet är skit och framtiden är becksvart.
tappa tilltro till sig själv och allt annat som rör sig.
ibland i dessa stunder behöver man inte få höra samma sak
"du är stark! du fixar detta! det kommer bli bra!
det som inte dödar härdar! kampen gör dig bara starkare!"
pepp och självuppfyllande profetia i all ära,
men ibland behöver man bara någon som sträcker ut sin hand,
som erbjuder sig en axel och som tillåter en att känna.
någon som bekräftar känslorna utan att försöka skugga över faktumet.
man sitter där och gråter, tycker livet är lönlöst av en anledning.
någonstans vet man om att det finns hopp,
annars hade man gett upp.
men ibland är det bara svårt att ta till sig det.
ibland behöver man bara få vara här och nu i det.
det är lätt att kalla någon stark som man ser har gjort något.
det är enkelt att säga att kamper bara stärker
- men jag tror att det som man inte kämpat sig genom,
det måste också få bekräftas.
och det måste också få finnas med, och vara okej.
men jag tror också att för att kunna se det goda i livet,
att kunna ta till sig stöd och hjälp mot det goda,
så måste man får lov att ta alla stegen dit,
att få känna alla känslor i hela sitt register.
först då tror jag att man kan tillåta sig själv ta åt sig.
se sig själv som stark, känna styrkan i kampen,
tro på morgondagen, orkar kämpa några fighter till.
jag kände mig aldrig så svag som när någon sa att jag var stark.
jag tänkte i mitt mörker
"om detta är styrka, hur jävligt är det då om jag skulle bli svag"
man ser vad folk presterar och det är fint att peppa någon,
men ibland, tror jag, att man måste våga som medmänniska.
våga se smärtan, känna med och faktiskt
stå med i det mörka, finnas där istället för att gå och tända lampan.
