LEVA MED HOPPET
träffar folk då och då,
trots att jag inte riktigt är där än så beger jag mig ut ibland :)
och många känner någon som känner mig och har läst min blogg.
jag känner mig lika vilsen i dessa möten som de jag möter.
jag vet inte om jag ska tacka eller prata mer om det,
med min rädsla för deras rädsla...
dessa sociala normer och regler...
kort och gott TACK!
för att du tar dig tid att läsa, bry dig och faktiskt berätta för mig.
jag är mer eller mindre mottaglig för att prata om Tilda,
oftast väldigt mottaglig och i behov av att berätta om mitt barn.
det ska mycket till för att det ska bli mer jobbigt än skönt.
så än en gång, tack för att ni vågar bry er om mina barn.
och jag vill prata. jag vill berätta.
om Tilda, om sorgen, om glädje , om pojkarna, om neo...
om oro, om livet, om döden, om känslor, om bearbetningen.
nej, livet går inte vidare. det tvärstannar där och då.
nej, jag har inte gått vidare. lär mig var dag att leva.
jag lär mig kämpa, jag kämpar.
jag lär mig finna glädje och mening i det jag har.
jag tror på livet egentligen, men har bara svårt att känna det ibland.
livet har inte varit lätt, men jag har valt att leva.
att hon dog var inte det värsta.
det som dränerade mig var tiden innan och tiden efter.
förstå mig rätt...
i samma stund som hjärtat slutade slå fick hon ro.
hon fick lov att få lugn, smärtan och kampen var över.
men att stå där innan orden fick uttalas...
jag bara såg och visste att hon kommer att dö,
mitt barn kommer inte att överleva fast hon lever nu.
jag skulle inte få lämna sjukhuset med mitt barn i livet.
hennes värme skulle bli kyla, liv skulle bli till död.
men jag kunde inte släppa hoppet - för hon levde.
hon var mitt lilla barn som låg där varm i livet,
för att snart dö och bli kall.
jag ville det skulle ha blivit gjort, men ville inte göra det.
ville ha det avklarat men kunde inte förstå det skulle ske...
inre kaos, panik.
men det hände. och hon sov så fint min lilla tjej.
att åka hem utan sitt barn,
plocka undan det som var hennes hemma,
städa ut henne ur vårt hem och än en gång leva som tre.
jag minns inte så mycket. varken av det eller begravningen.
jag fortsätter hoppas och tro.
men jag lär mig det varje dag.
vill inte stå likgiltig inför livet, för mina barn.
jag vill känna och uppleva allt som går tillsammans med barnen.
jag kan inte tvivla på livet när dom har sina framför sig.
jag har fortfarande dagar när jag har svårt att tro på morgondagen.
inte bara oro och ett skört mammahjärta spelar in,
för jag stod där och då med Olle och var tillbaka till Tilda.
känslan av att ställa sig in på att mitt barn kommer att dö,
den går inte att förklara, knappt uppleva så absurt ont den gör.
som i en psykos var jag helt troende att nu ska jag göra detta igen.
hur i helvete klarade jag det sist? hur kommer jag kunna en gång till?
det slet undan allt det jag byggde upp under en lång tid.
jag mår bra idag, jag tror på mina barn.
jag litar på livet och har hoppet kvar.
men faller lätt tillbaka.
när hoppet är det enda som står mellan mig själv och verkligheten.
när hoppet gör fysiskt ont för att allt raserar
omkring mig och fast jag ser och vet så förstår jag inte.
men här och nu har jag mina barn.
så stunt i om det inte finns någon morgondag,
för nu kan jag njuta av dom ❤️
Kommentarer
Postat av: diamondscharm.blogg.se
Så skönt att läsa här och känna att någon satt ord på allt jag känner. Jag hoppas att jag med får uppleva att bli mamma igen och att det går bra. Så söt han är din lille Olle 💙
Trackback
