PLÅGSAMT
vi var så förväntansfulla - äntligen var det fredag och vi skulle få komma hem. två långa månader var till slut över.
Tilda var inte mer än 34 veckor, men hon var så stor och stark så självklart skulle vi komma hem och ha med apnelarmet.
så glada. nu blickar vi framåt och kommer se tillbaka på neotiden som en kort liten period i livet.
det är idag den längsta korta lilla tiden jag har att se bak på. den och tio dagar till är det enda minne jag har av min fina tös innan helvetet bryter loss.
Tilda var här för fyra år sedan. precis just här hemma hos oss, hos mig. hon sov hos mig, första natten i vår säng hemma.
dessa 75 dagar om året är plågsamt. orkar inte känna, klarar inte av hur ont det gör. vill bara springa och fly från saknaden.
samtidigt är det allt jag har, precis allt som finns kvar av min Tilda. mitt barn.
jag vill inte förlora ett enda minne, eller en enda stund som jag hade tillsammans med henne.
men just nu är det väldigt suddigt. det är mörkt, kallt och extremt plågsamt just nu.
vill fly, vill inte glömma. vill leva, vill inte vandra ifrån. vill njuta, vill inte överge.
det gör ont nu. riktigt ont nu.
och jag förstår fortfarande inte. varför? hur?
pyjamas på inför vår första natt hemma
Kommentarer
Trackback
