FÖR EVIGT TRASIG
"ja, men det är viktigt att ta hand om sig själv"
för så känner jag. och jag VET, tro på mig när jag säger så, att jag kanske till och med bör ta mer tid att bygga upp mig och mitt vålmående. men jag är skadad för livet. punkt.
idag - idag hatar jag mig själv, allt och alla för att jag tog den tiden ifrån mitt barn. tänk om alla de timmar jag inte spenderade med Tilda var timmar jag kunde få ogjorda och vara med henne istället. jag hade struntat i lunchen, i promenaden, i det sociala, i precis verkligen allt bara jag fick tillbaka de stunderna tillsammans med mitt barn.
så jag är skadad. smärtsamt skadad. och jag tänker inte be om ursäkt för att jag provoceras av den förbannade tiden så många föräldrar desperat försöker finna utan sina barn.
och jag kan inte säga emot. men måste det vara så himla stort fokus på att det måste vara på denna eviga egentid?
självklart, och jag kan inte understryka det nog, man MÅSTE ta hand om sig och må bra för att i förlängningen kunna vara en bra och närvarande förälder.
men måste det innebära schemalagd tid ifrån barnen? desperat letandes efter barnvakter när mor- eller farföräldrar råkar ha planer? måste det ens vara utan barnen var gång det är tid att bygga upp sig själv?
jag kan också njuta av tiden som jag får för mig själv - utan mina barn. tid som ges till mig och jag tacksamt tar emot. och när jag väl utnyttjar den så gör jag det till max. för har jag ändå bestämt mig och är barnen välmående så är det bara att stjälpa att inte släppa oro och ångesten av att slösa tiden på mig själv.
för så känner jag. och jag VET, tro på mig när jag säger så, att jag kanske till och med bör ta mer tid att bygga upp mig och mitt vålmående. men jag är skadad för livet. punkt.
jag lyssnade på goda råd när hade vår första, tuffa och påfrestande omgång innanför sjukhusets väggar. råd jag själv talar för och tror på. medan jag kunde gick jag en promenad, åt jag en lunch med någon på stan, åkte jag hem och laddade om, firade jul hemma. och jag gjorde det för att orka komma tillbaka, stänga in mig och vårda min lilla bebis. en dag skulle vi ju hem och då hade jag inte lyxen av att kunna ladda om själv. hette det.
men mitt barn är borta. mitt barn är död och jag kan aldrig krama henne igen och berätta för henne hur mycket hon saknas mig i varje andetag och hur ont det gör i hjärtat varje gång det slår utan henne hos mig. jag överlevde mitt eget barn.
så jag är skadad. smärtsamt skadad. och jag tänker inte be om ursäkt för att jag provoceras av den förbannade tiden så många föräldrar desperat försöker finna utan sina barn.
även om jag behöver och borde ta mer tid att ladda om och andas ut helt ensam så gör det för ont att ta från den enda tiden jag har tillsammans med mina älskade, fina, levande och helt underbara små barn.
Kommentarer
Trackback
