FÖRTVIVLAT HOPP
jag kan alla bilder tagna på Tilda, innantill och utantill.
men det finns en film jag inte klarar av.
söndagskvällen var jag själv hos Tilda nere i Lund.
bara börja skriva detta får magen att vända sig ut och in.
det gör så ont. jag vill bara dö.
jag sitter bredvid henne och håller henne i handen.
hon kramar min hand tillbaka.
det var första tecknet på närvaro på flera dagar.
så sjuk var hon. så ont hade hon. så sövd var hon.
hennes ögon letar trött efter min röst när jag viskar till henne.
hon smackar långsamt med munnen när jag klappar på kinden.
i flera dagar hade jag slitits med att orka tro.
där fanns ett hopp. hon levde fortfarande.
jag filmar detta. känner en glimt av framtiden sprida värme.
min älskade lilla Tilda, kämpa lite till.
jag ser och tror att nu ska vi i små, små steg bli bra igen.
det kommer bli bra.
jag ser på henne nu i efterhand.
hur kan jag tänka att det kommer bli bra?
jag ser ju hur hon ser ut. hur hon kämpar och lider.
det är inte av värde att ligga så som hon gör.
ändå tror jag på det. ändå hoppas jag.
jag hoppas och tror och slits i stycken.
jag såg då vad jag ser idag - det är inte min Tilda som är där.
men jag tog det inte till mig.
jag visste att det inte skulle gå bra, men jag trodde inte på det.
jag kan ju bara inte åka från sjukhuset utan mitt barn. det går inte.
hur gör man utan sitt barn? ett barn kan inte dö. inte min bebis.
jag visste hela tiden, men jag kunde inte förstå.
istället slets jag mellan hopp och förtvivlan.
så förtvivlat ont. jag var så trött, men jag satt vid hennes sida.
nästa morgon lever jag på hoppet från dagen innan.
det är då hennes lilla trötta kropp ger upp.
hjärnblödning är ett faktum. hon orkade inte mer.
jag vet nu mer än någonsin att det inte kommer gå bra.
men det kommer gå bra. det måste gå bra.
jag kan inte åka hem utan mitt barn. min bebis.
trettiotre timmar senare tog jag det förtvivlat till mig. då dog hon.
i trettiotre timmar försöker jag tro. försöker förbannat hoppas.
det bara måste gå bra, kan inte bli på något annat sätt.
våra familjer kommer ner och säger farväl till Tilda.
eller den kropp som en gång var min lilla flicka.
för där på bädden bland slangar och sladdar,
där ligger en förvrängd liten, liten människa som snart kommer dö.
ändå. ändå hoppas jag och tror att jag en dag kan få ta Tilda i min famn.
plocka upp min varma, goa lilla flicka i min famn och säga
"mamma sa ju det, det blev bra.
mamma kommer aldrig låta något hemskt hända dig"
istället fick jag vyssja min bebis in i döden.
plocka upp en kall och livlös kropp och klä henne en sista gång.
lillasyster. älskade älskade lillasyster Tilda.
mitt barn.
du skriver så vackert, min älskade vän. så vackert om så hemsk smärrta.. jag vet inte vad jag vill ha sagt eller kan säga, jag finner än idag inga ord <3 älskade lilla Tilda.....
Mitt hjärta blöder, tårarna rinner. Att bara snudda vid tanken, om det vore ens eget barn... Det gör för ont. Det går bara inte att sätta sig in i din situation. Kroppen sätter sig i försvar och slår bort tanken direkt.. Och om det gör så ont att ens nästan tänka tanken, hur ont gör inte ditt hjärta då? Ofattbart och så orättvist, barn ska inte dö... Orden räcker inte till.. All värme och kärlek till dig. Styrkekramar i massor!
Jag lider med dig och gråter med dig. Du kommer få hålla henne igen Emma. I himlen. Där hamnar alla goda människor och hon väntar och vakar över er. Ge nu Nova och lilla milo massa kärlek i jul. Och god jul på er <3
<3 Man ska nog inte kunna hantera det som är så onaturligt som att ens barn dör.. Även när det är ett faktum så är nog hoppet det sista som lämnar oss.
På neo med Isaac levde jag som i ett vakum, 'det kan inte hända igen'. Och att lämna sjukhuset utan sitt barn är nog det mest onaturliga som finns. Det får inte hända, därför kommer det inte att hända.
Man lever med vetskapen om att det som inte får hända, är möjligt. Och oavsett hur bra ens barn mår, så kommer nog den skräcken aldrig att lämna en fullständigt igen. Tidigare var det hoppet som lämna en sist. Nu får man leva med vetskapen..
Och trots det ska man finna glädje och ro? Ja, jag vet inte... Lite i taget finner man det nog. Men man kommer nog aldrig att få tillbaka samma "oskyldiga tänkande" som man kunde ha förr <3 Kram
Det är så sorgligt att läsa det du skriver. Det gör ont i mig, en okänd nånstans ute i cyperspace. Om det gör ont i mig, hur ont måste det då inte göra i dig. Jag kan inte ens föreställa mig.
<3
Jag känner inte dig och hamnade på din blogg av en tillfällighet. Men det du skriver berör mig oerhört, på ett sätt jag knappt kan förstå. Tårarna rinner och jag kramar mina barn lite extra. Vet egentligen inte vad jag vill säga med detta mer än att jag tänker på dig och din familj. Ingen ska behöva vyssja sitt barn in i döden!
Många varma kramar!
FY FAAN!!! Vet inte vad jag ska skriva. Har oxå suttit sådär. Hoppats, vägrat tro på det läkarna sa, inte kunnat förstå eller ta in. Vägrat tro på att de inte trodde min son skulle få leva. herregud. Klart du inte förstod! Hur skulle du kunna göra det?! Jag tillhör tack o lov dom där livet vände åter hos mitt barn men lever fortf m skräcken o vetskapen om att vad som helst kan hända. Sjukhus varje förkylning trots 1,5 år o varje gång kommer paniken. MEN han finns hos oss idag o jag försöker verkligen njuta av mina fyra barn. Jag vet hur jag tänkte när jag satt hos min son o vakade. Tänkte att om han nu skulle dö kunde han väl göra det fort. Var så rädd för att fästa mig vid honom ännu mer för att sen förlora honom. Gissar att du tänker annorlunda. Att du istället är glad över varje liten sekund du fick m lilla tilda. Att du säkert oxå tampas m dåligt samvete o skuldkänslor över allt som hände. Hoppas innerligt du har en bra psykolog. Som tar sig innanför murarna. Som vet vilka knappar som behöver tryckas på. Som du könner förtroende för o som är realistisk o kan dela med sig av verklighteten. Dina tankar är nog inte så snälla mot dig själv men snälla du. Inget av det som hänt är ditt fel . Du kunde inte gjort nånting annorlunda. Där o då handlade du efter vad som kändes rätt för stunden. Talar för mig själv o kanske lägger du inte alls nån energi på att undra hur allt varit om du gjort si eller så. Hoppas innerlig inte jag sårar. Jag förstår inte. Har ine varit där du var o skriver som nån annan att om det gör så ont hos mig att bara ha suttit där på gränsen mellan liv o död men att det sedan slutade lyckligt (pepparpeppar) - hur jävla ont gör det inte i ditt hjärta då... Stor varm julkram.
Dina texter berör ända in i hjärtat. Mitt mamma-hjärta gör så ont att läsa att någon behöver gå igenom en sån ofattbar smärta. Så fruktansvärt orättvist.
Livet är så fruktansvärt orättvist! Som nybliven mamma är det med förtvivlan jag nu läser din blogg. Det gå inte att föreställa sig er smärta. Jag hoppas att 2013 blir ett fint år för dig och din familj!
