adbro

på ett vis har det "bara" gått två veckor sedan vi fick komma hem med Tilda.
men på samma gång så är det så självklart att ha båda mina tjejer hemma hos mig.
det här är ju min familj. såhär är ju som det ska vara :)

men någonstans kan jag inte komma ifrån att Neonatalen är en del av oss.
en del av mig och Tilda.
det var där vi började. det var där vi knöt an.
mina första 50 dagar tillsammans med Tilda går hand i hand med Neo.

på samma gång som detta inte är något som är påtagligt var dag.
men ibland slår det mig vad vi gått genom. och vi fortfarande går genom.
det må kännas som ett avslutat kapitel, men vi har bara fått komma hem.
detta blev jag varse om igår.

en väckarklocka igår påminde mig hur liten och sårbar Tilda faktiskt är.
hon kämpar fortfarande. hon är fortfarande på sin resa till att bli en frisk bebis.
igår förmiddags ammades hon och satte i halsen.
normalt sätt hostar hon, klöks och blir lite anfådd -för att sedan hämta sig.
igår hände inget mer än att hon stängde av. inget hände. inget andetag togs.
sakta skiftade hon färg från rosa till grå-blå. jag fick bokstavligen skaka liv i henne.
sedan var hon fullstädigt slut resterande delen av dagen. fram till kvällen.
efter en lång, mysig och vaken stund börjar hon igen.
kippar efter andan, flåsar, håller upp i andningen.

jag var sekunder från att packa in oss i bilen och åka tillbaka till Neo.
somnade till sist med henne liggandes på mitt bröst. där jag känner henne.

hon verkar må bättre idag, men det är inte helt lätt att slappna av.
avvaktar och ser. imorgon är det överrapportering från Neo till BVC.
verkligheten hinner i fatt en. vi är fortfarande på resande fot...