adbro

jag vet inte om jag berättat eller bara tänkt, men måste få det sagt.

på Neo hade vår kära kontaktperson så svårt för ordet "ängel"
hon kunde inte förhålla sig till att kalla sitt levande barn för ängel,
hon hade jobbat för länge och sett för många barn somna in för det.
hennes ord lämnade aldrig mina tankar.

när Tilda somnade in meddelande jag världen genom att bland annat skriva
"för liten för att bli en ängel så du fick bli en fjäril"
dessa ord följde med oss alla som en tröst. en liten, liten Tilda-fjäril.

på hennes begravning flyger en liten, liten mal upp bakom kistan.
prästen pratar om överlåtelsen till Gud och jag hör inte ett ord.
för den lilla dammiga fjärilen flyger upp och bort mot oss.
jag sneglar på André för att se om jag blivit tokig. han ser detsamma.
liten mal flyger till mig, stannar till. den flyger till André, stannar till.
den vänder om och fladdrar tillbaka och ner bakom kistan.
vi satt och höll varandra i handen utan en tår fallandes ner från kinderna.

efter begravningen kommer flertal fram till oss och bekräftar.
de såg vad vi såg. det hände.
tröstar och klamrar oss fast vid att det fick vara Tildas avsked.
"mamma, pappa, jag finns med er. allt blev bra."

jag har funnit tröst i att Tilda håller nu Tristans hand.
hur hemskt och hur fel det än låter så har dom varandra.
någonstans på något sätt, så omfamnar dom varandra.
på Tristans begravning kunde jag inte låta bli och bära Tilda med mig.
det vred om i hjärtat av min sorg, se min vän i smärtan av sorgen,
behöva gå på ännu en barnbegravning, se Tristan i en liten blå kista.

i Tristans bok, som alla fick skriva farväl i, liksom Tilda hade, skrev vi
"flyg lilla fjäril, flyg.
någonstans långt där borta finns en liten hand som kommer hålla din tryggt"
på väggen bakom boken flög sedan en fin, blomstrande fjäril och satt sig.
detta var en kall dag i mitten av oktober...

jag finner tröst i en fladdrande fjäril.
kalla mig tokig eller kalla mig galen.
men jag måste tro på något, för min lilla Tilda måste finnas med mig.