rättfärdiga mig lite :)

som mamma och ur ett blivande professionellt perspektiv,
måste jag få förklara en gång för att varför jag tror på att "ett nej är ett nej".

trotsåldern - finns det inget som heter.
det är ett begrepp som man gömmer sig bakom av ren lathet.
"ja, h*n får som h*n vill, h*n är ju i trots åldern"

nej, nej, nej! det är ingen trots.
det är åldern då barnet kläcker koden på att ett nej inte alltid är ett nej.
det är när de inser att är man tillräckligt jobbig, tjatar och beter sig illa;
då ger den vuxna med sig! = jag får som jag vill.

vissa barn anammar detta mer än andra, vilka upplevs som "trotsålders barn".
då är det ännu viktigare att stå fast vid ett nej, oavsett vad det gäller,
visa att tjat leder till ett mer bestämt nej och
att verkligen välja fighter att backa på.

dessutom finns forskning som stödjer att barn behöver krav, gränser och trygghet.
som trygghet syftar jag då på att det är inte fel att testa gränserna.
men ett barn som vet att det är fel är mycket tryggare,
än ett barn som testar gränser för att den aldrig vet när det är okej eller inte.

barn är smarta! de spelar ut oss på noll sekunder.
så nu fick jag detta avklarat! :)
jag säger inte att jag har rätt, detta är bara anledningen till min tro.
prove me wrong och jag lovar att tänka om och släppa tyglar :)

PUSS
!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0