en mammas sorg.
man kan ju inte säga mer än gripande, grymt gripande.
vilket trauma, ingen människa ska behöva uppleva och gå genom.
hennes historia och kamp för att orka med vardagen berörde oss alla.
Malin och hennes minnesvägg
hon sa det så fint att livet inte går vidare, det tog slut där och då.
ett nytt liv, ett liv hon inte valt leva, tog fart.
ett liv hon idag kämpar för att klara av.
att gå på sådana föreläsningar är inget jag föreslår att gå på för jämnan.
det drar ner en fruktansvärt.
men att ibland gå och lyssna på olika människor och deras öden,
hur stark en individ kan vara och vilka kamper människor tar sig genom.
det ger en perspektiv på livet och jag känner att en liten tanke växes till liv.
om så bara för en stund så stannar jag upp, slutar stressa, längtar inte till imorgon,
jag tar ett andetag och njuter av det och det som finns i min värld just här och nu.
sedan tror jag dock inte att man kan leva med tanken på att man ska dö.
eller att andra i ens omgivning kan dö innan en själv.
man måste få leva och njuta av livet och glömma bort slutet, det kommer ändå.
men då och då är det inte fel att stanna upp
och faktiskt vara tacksam för hur bra man har det - i livet. punkt.
