DET ÄR BARA SÅ

det är så, dagarna fungerar och det går. jag biter ihop och är funktionell.
men det är jobbigt. det är tungt och förbannat energikrävande.
och det gör ont, det gör så ont.
korta episoder blixtrar upp framför ögonen om och om igen.
hisshallarna vi gick förbi till barn IVA från patienthotellet,
utsikten från fönstret i rummet där Tilda låg,
korridoren bort till dörren som ledde in till henne,
balkongerna som omringade innertorget och alla som gick förbi ovetandes.

jag tänker på att jag hade henne i min famn, mitt lilla barn
sen tänker jag på att jag saknas, fattas och längtar efter henne.
och det gör ont, så förbannat ont.

dagarna fungerar för jag har oftast tid på dagarna när jag är själv.
när jag är universums ensammaste människa med all tyngd på mina axlar,
när jag får sakna, jag kan hata, jag tillåts att bara sörja.
andra dagar är folk omkring, jag jobbar, jag gör saker, det är aktiviteter...
de dagarna äter sorgen upp mitt hjärta och min själ inifrån och ut.
jag är helt slut, fullkomligt utmattad och orken är helt borta.
jag blir fysiskt och emotionellt slutkörd och det finns inget som ger kraft.

så är det och där inser jag att jag inte är mer än människa.
jag är en sörjande moder som mist mitt barn. så är det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0