adbro

Blev tillfrågad av Emma om inte jag ville skriva av mig. Äh tänkte jag, den terapin har aldrig funkat för mig när saker och ting inte gått min väg.

Men vi ger det ett försök:

Vi delar ju trots allt denna resan, jag och Emma. Finns väl egentligen inte mycket jag kan skriva som inte redan blivit sagt av min kära fästmö.
Hon hittar ju orden precis sådär klockrent som bara hon kan. Men kan försöka skriva det med mina ord, från min synvinkel.

Tilda.. Denna enormt vackra skapelse som jag och Emma lyckades sätta till jorden, finns inte med oss längre.
När den livsuppehållande maskinen stängdes av, stängdes även en del av mig av. För alltid.

Jag tillhör inte längre den skaran människor som kan gå förbi en rullstolsbunden och tänka att vissa människor har sån satans otur.
Jag tillhör den skaran människor som förlorat något så värdefullt att inget någonsin kan ersätta det.

Jag har överlevt mitt barn, min värsta mardröm har besannats.

Jag försöker se ljuset i mörkret, försöker rulla sakta framåt. Tar det dag för dag och låter tiden ha sin lilla gång.

För mitt i allt detta har jag ett ansvar. Ett ansvar mot mina tjejer där hemma att vara stark. Att försöka vara den stöttepelare som dom behöver.

Tilda hade velat det...

Blundar jag kan jag se Tilda, höra hur hon ber mig att vara den pappa och man som Nova och Emma behöver..

Tildas önskan...

Jag är ingen superhjälte, jag är inte gjord av sten. Mina känslor finns där hela tiden och det gör inte mindre ont i mig för att jag tänker som jag gör.
Att försöka sätta på ett falskt leende funkar inte, men jag kan göra mitt bästa för att min familj inom sinom tid ska komma på fötter igen.

Man bearbetar saker olika som individ, och det gäller även sorg. Tror jag är en av dom lyckliga som kanske aldrig har fått känna på ordentlig sorg. Förrän nu.
Jag har svårt för att sätta ord på mina känslor. Tilda finns med mig hela tiden och jag är skyldig henne att va stark.
Hör redan folks kommentarer om att jag är också ett offer, jag behöver inte va stark!.. Men jag känner det inte så..

Livet måste gå vidare sägs det, och ja, livet måste gå vidare. Men det får ta den tid det behöver.

Tillbaka på arbetet och det är en terapi som funkar för tillfället. Behöver få tillbaka vardagen och tänka på annat.

Längtar alltid efter min familj, men den längtan som jag känner dagligen nu efter Emma och Nova vet jag är Tildas sätt att visa att inget ont som inte ger något gott med sig.

Tildas sätt att visa att de 3 månader vi fick med henne verkligen betydde något.

Hon kommer föra oss samman och vi kommer gå ur det här, starkare än aldrig förr.

Vi är en stark familj... Jag är välsignad med 3 underbara tjejer....

2 som fysiskt bygger ihop och 1 som ser till att det sker.

Älskar er alla 3!!

Andrè