LIVET GÅR KANSKE VIDARE

jag begär inte att folk ska förstå, men jag önskar.
jag har en önskan om väldigt mycket. både i ånger och framtidstro.
jag menar inte att reaktioner blir fel eller framför allt är menade fel.
men det blir fel. det blev fel och det är fel.
hela bubblan som jag lever i är byggd av fel. fel som bygger starkt.

jag får frågan gång på gång - "hur går det?"
"jo, det går" och sedan konstateras det från bådas håll att "livet går ju vidare"
ja, det är väl klart som fan att livet går vidare - uppenbarligen! jag är ju inte död.
livet rullar på och vardagen, den går. uppenbarligen, vi äter, pratar, andas...
men det hade varit härligt att någon gång få lov att sluta känna att livet går vidare,
känna att jag faktiskt lever mitt liv medan det rullar vidare.
att jag kanske skulle få kunna känna att jag ler för att jag faktiskt är glad, känner glädje.
det hade varit härligt att inte le för att jag inte orkar tänka, gråta och berätta.
jag tänker på Tilda var sekund som livet går vidare, varje minut våndas jag.
men jag försöker att inte tänka på mer än de elva veckor jag fick ha min flicka.
den tid jag fick älska mitt barn som jag höll i min famn, och se ha hela livet framför sig.

på samma gång vill jag bara finna en stor, varm och stark famn att hållas om av.
att få känna att jag får, att jag ska gråta. jag ska hata, jag ska gråta, jag ska ge upp.
bara skrika ut den smärta som håller sakta men säkert på att gräva ur ett skal av min kropp.
få lov att sluta le, sluta skratta. lägga av med att säga att det är okej.

för vet ni vad? det må vara "okej", de kanske är fullt "normalt" i det sunda förnuftet.
men jag kan undanbe mig ett sådant. för ett sunt förnuft vet att sitt barn överlever man inte.
det är varken okej eller normalt att hålla sitt barn i handen när den möter döden.
så att slitas varje dag med de spillror av känslor som efterlämnas när ens barn dör,
de är varken okej eller normala. var, är och kommer aldrig att bli okej eller normala.
jag orkar inte sträcka ut min hand för att vänta på att någon ska hålla den.
jag sitter och håller i min egen hand och hoppas att en energi och tröst ska falla över mig.
men jag vet att så länge jag håller min egen hand kan jag sitter och tittar in i väggen bäst jag vill.
livet må gå vidare omkring mig och jag kan stirra mig blind på allas vägar jag korsar,
men jag sitter still och räknar minuterna av mitt liv som bara passerat mig.

tack och åter tack för Nova. min fina vackra lilla älskade solstråle.
hon är Nova, bara Nova men ändå mitt lilla allt. min anledning, min mening.
men trots den energin hon ger och den ork hon hjälper mig med,
trots den varken kan hon eller begär jag att hon ska fylla tomrummet efter Tilda.
det tomrum uppstod när hon försvann från min famn och kan aldrig, ska aldrig
aldrig, aldrig någonsin fyllas upp av någon eller något annat än minnet och kärleken av Tilda.
det tomrum jag måste lära mig att leva med och orka att bära med mig resten av livet.
för hon är alltid mitt barn, kommer alltid att vara mitt barn som jag såg somna in.
mitt älskade lilla, lilla barn



Kommentarer
Postat av: Camilla&Celina

Inga ord i världen kommer att rädda dig från din smärta, men vi FINNS, om så bara för att vi ska sitta tysta i soffan utan att säga något, så finns vi här för DIG, för ER. Glöm aldrig det <3

2012-04-12 @ 19:33:23
Postat av: Johanna

Skickar en kram och många tankar..

2012-04-12 @ 20:14:51
Postat av: Liljan

Tårarna rullar åter igen.

Jag finns här o tar emot all vrede, all sorg, all gråt och allt hat. Hos mig får du vara liten, bara va, sluta le, vara svag. Jag finns här nu och jag finns här sen. Är övertygad om ett sen finns för dig då du kan le för att du är glad. Men sen måste nog vänta ett tag till. Tillåt dig känna vad du känner nu. Tillåt dig vara svag - det är då du visar att du är stark och att du blir starkare sen. Bejaka det så kommer det ett sen längre fram. Det är jag övertygad om!

Stor lång varm kram

2012-04-12 @ 20:18:22
Postat av: Pernilla.R

Massa kramar till dig! Jag vet att det inte hjälper, men jag förstår dig.

Pernilla.R Samuel och Änglen Villes mamma

2012-04-13 @ 09:23:52
Postat av: Mia

Jag läser dina inlägg varje dag.

Vet inte vad jag ska säga annat än att jag tänker på dig. Och även om du kanske känner dig jätte svag så är du STARK! Ta en minut i taget... Och tillåt dig själv att känna, att hata, att gråta. Du skrev någonstans att du behöver älta allt som hänt, du har min mailadress ovan, skriv gärna och älta hur mycket du vill. Kramar i massor!

2012-04-13 @ 09:31:01
URL: http://detarvimotvarlden.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0