KURATORN
"jag är uppriktigt sagt orolig för dig"
en del av mig vet att det är på allvar, att detta sker på riktigt.
jag måste ta tag i det, gör något åt det och be om hjälp.
en annan del av mig känner att det går i vågor, det är inte så farligt.
så länge det går att bita ihop och klara av dagen är man inte på bottnen och krälar.
jag känner att en del av mig tackar för graviditeten,
det finns inte utrymme för att vara självdestruktiv av något slag. jag är två.
"vad behöver du?"
tid. men tiden gör att utrymmet för mig blir mindre och mindre.
tiden rullar på och jag springer och springer för att komma i fatt. jag står still.
vi pratar inte dagar och antagligen inte veckor heller. jag har inte tid.
jag är inte jag, jag är min familj. och hur kan man ge sig själv när man inget är?
jag kan kliva ur mig själv och jag både ser och förstår. jag vet mycket väl.
jag agerar som mig själv, precis exakt som mig själv. och jag balanserar.
men än så länge står jag upp, jag står kvar.
jag erkänner inte ett fall förrän jag har fallit. dum eller stark? omtänksam eller egoist?
ja inte fan vet jag, men jag vet att jag inte är redo att prata om det.
jag har bara valt att i tysthet dela med mig. läs och vet. låt det vara sen.
Kommentarer
Trackback
