adbro

hur känns det att åka tillbaka?
vad tror du? jag har fortfarande inte kunnat skriva om det.

satt i bilen och kände hjärtpulsen skena iväg.
tunnelseendet blev ett faktum och jag fick inte luft.
ville bara kliva ur bilen, ut ur mitt liv och försvinna.

jag var inte orolig över Milo, trodde inte han var så sjuk.
men allt återskapades. jag kände känslorna igen.
dumma naiva jävla känslor som jag hade.
blir arg på mig själv, hur kunde jag tro att de skulle gå bra?
det gick ju käpp rätt åt helvete, milt sagt.

vi åkte in med Tilda, jobbigt med bakslag vet jag att jag kände.
precis kommit hem och så ska vi tillbaka igen.
men det visste vi om kunde hända, två steg fram ett steg bak.
vi var beredda. vi var lugna.
blev nästan lite överraskad att vi blev inlagda, men säkra före osäkra.
gott mod och trodde vi skulle hem när kulmen var nådd.

tji fick jag.
helvete brakade loss och det eskalerade i jävulskap.
allt för absolut ingenting. åkte hem ensammare än någonsin.

så jag satt på parkeringen på sjukhuset med Milo.
vågade inte ens ta av honom i bilbarnstolen först.
förstår du hur tomt det är att bära in sitt barn i bilbarnstolen.
tio dagar senare och fullkomligt, förtvivlat slutkörd.
vi bär ut vår tomma bilbarnstol till bilen,
för där fanns ingen liten bebis att fylla ut stolen med.
hon var död, borta.

känslorna välde över. hand i hand med ångesten plockade jag ut Milo.
med hjärta i halsgropen gick jag tillbaka med mitt barn,
i sin bilbarnstol till barnakuten och var lika hoppfull denna gång.

det gick bra. han vart knappt sjuk när vi var på sjukhuset.
det gick med honom som jag trodde det skulle gå med Tilda.
jag fick rättelse att det kan gå bra.
men det hjälper inte smärtan, ångesten och saknaden.