JAG DOG MED TILDA
"du är så stark!"
jag har hört det dagligen i snart ett år.
vad menar du?
för att jag andas varje dag? för att jag fortfarande står?
jag förstår inte.
vilka andra valmöjligheter har jag?
jag har satt Nova till världen, min lilla fina Nova.
vem är jag som mamma om jag skulle beröva henne sin mamma?
jag kan inte kollapsa, jag kan inte ge upp.
jag har ett ansvar som mamma gentemot Nova.
jag tackar Nova. jag tackar graviditeten, jag tackar Milo.
de är inte anledningen till att kämpa, med det ger mig en anledning.
det spelar ingen roll hur ont det gör. hur mycket jag inte vill.
mitt hjärta pulserar för att ge mina barn allt de är värda.
jag har slutat känna. jag bryr mig inte.
omotiverad.
det enda som ger mig känslor och liv är att se mina barn.
det skapar mening och det kan jag leva på.
resten gör jag för att jag måste, av artighet.
man ska ha vänner så då vårdar jag dom.
man ska ta hand om sig själv och hushåll så då gör jag det.
man ska le, man ska skratta, bjuda till och bry sig. så jag låtsas.
för att man ska. det ser bra ut.
jag ler för mina barn.
resten är bara mekaniskt för att det ska se bra ut.
le och visa lite hjärta.
jag dog samma dag som Tilda. allt som var jag försvann.
det som lever kvar är det hjärta och den själ som tillhör Novas mamma.
jag stärkte den levande biten genom Milo.
han gav mig ännu en anledning att orka.
men mer än så finns inte kvar. jag dog samma dag som Tilda.
Du skriver så vackert och jag gråter nästan varje gång jag läser. Det finns inga ord man kan säga som hjälper, inget som lindrar och då gör jag inte det heller. Jag ska absolut inte säga att jag vet hur det känns, eller vad du går igenom för den sorgen kan nog bara en mamma som mist sitt barn veta. Men jag vill isf hylla dig för att du är en fighter, som fortsätter leva. Som mamma själv kan jag inte föreställa mig smärtan. Någon gång, i nästa liv, tror jag ni möts igen. Ursäkta min inblandning och långa kommentar :)
