SKÄRMEN
så här ser utsikten ut för mig 7-8h/dygn...
ögat följer liten prick på skärmen som ritar kurvor om och om igen.
kurvan ändrar fort, blicken slås ner på bröstkorgen där liten Tilda ligger.
livlös och skiftar färg. petar lite på henne och hon drar ett djupt andetag.
hjärtpulsen går upp och larmet tystnar.
blicken söker sig åter till skärmen och följer lilla pricken på nytt...
ni prematur-föräldrar, känner ni igen scenariot?
dipparna blir dock färre och färre, mindre intensiva för var dag.
men trots vetskapen om att alla barn andas omoget och har ojämn hjärtrytm,
så är det hela grejen av att se och veta som gör att det gnager.
när Nova var liten slog det oss ibland "andas ungen? lever hon?"
men lugnade oss med att "klart hon gör, har hon alltid gjort"
med Tilda är det mer "hur vet jag att hon klarar denna apnén?
tänk om hon behöver hjälp just denna gång vi litar på att hon klarar det själv?"
...varför ska man vara så skör som förälder? :) dessa små liven!
