BEGRAVNING
nu vi är många som går genom en resa med sorg i våra hjärtan.
vi vet att vi berört många och tillsammans får vi arbeta oss genom sorgen.
(helt absurt att skriva, att tänka, att planera)
FREDAGEN DEN 16 MARS 10.30
HELIGA KORSETS KAPELL ÄNGELHOLM
för att minnas de underbara veckor vi fick ha hennes hos oss.
att det kommer bli sorgligt behöver inte sägas,
att det kommer bli tungt är det ingen som behöver nämna.
men vi vill sitta där, gråta - men med ett leende.
vi har fått ha henne hos oss. hon finns med oss.
som stöd till oss, som sorgeprocess för er, som en känsla av kärlek.
ni är välkomna att dela denna stund med oss. dörren är öppen.
inga krav på kläder, inga krav på blommor - bara ta farväl.
(kapellet kan komma att bli fullt, men hoppas att hjärterum ger stjärterum,
vill man bidra i Tildas namn - snälla skänk istället för en blomma)
Har precis läst er historia och är helt mållös.. jag vill ge er världens största kram med styrka!
Jag har läst och läst dina inlägg men det är först nu jag ens känner att jag kan kommentera! Tårarna har runnit och jag känner så med er! Även om jag kan tänka mig in i hur det skulle kännas vill jag inte ens nudda vid tanken, jag vågar inte! För tänk om det där skulle hända mig, oss, vår lilla Elsa =(
Sänder en styrkekram till er och en varm kram till ert fina, underbara, vackra änglabarn! Önskar det fanns mer jag kunde göra....
Tårarna rinner...Vet inte vad jag ska skriva, men ni finns i mina tanka, är även om ni inte vet vem jag är!
Kram!
Hur vill NI ha det? Önskar ni att det kommer mycket folk, kända som okända, personer som ni kanske aldrig har träffat? Att "hela Ängelholm" är där för att dela den stunden med er, visa er sitt stöd, visa att lilla Tilda och hennes kamp har berört dom?
Om det är så ni vill ha det, om det på något sätt kan underlätta för ER att hela kapellet fylls med folk som har följt er kamp, oavsett om dom känner er eller inte, så tror jag att många kommer.
Du har förvisso skrivit att dörren är öppen, men jag tror att många ändå är oroliga att dom ska störa, tränga sig på, att det känns fel att gå fast dom kanske egentligen vill.
Om du orkar och vill skulle åtminstone jag önska ett litet svar, en liten utveckling, på vad ER önskan, vad ni innerst inne känner och vill ifrågan, är.
Återigen vill jag också säga hur ledsen jag är för vad ni har varit och nu tvingas kämpa er genom, något som verkligen INGEN ens skulle behöva försöka att föreställa sig. Tänker på er och ber för er dagligen, att ni ska få sinnesro och tillsammans lära er att leva med det som skett.
