DÖD
jag har levt de senaste elva dagarna i en form av förnekelse,
på grund av chock eller för att överleva kan jag inte svara på.
jag försökte tänka, känna och förstå att det var mig det faktiskt hände.
det gick inte. tomt. likgiltig och förstod inte alls vad som hänt.
jag såg bara Nova och skapade energi att orka genom henne.
nu börjar det krypa på mig. detta händer - på riktigt.
idag är det sex dagar kvar till begravningen. det börjar bli verklighet.
om sex dagar ska jag tvingas in i ett rum med min dotter.
min dotter som har levt. som funnit med mig, hos mig. i min famn.
vi som haft en vardag och skapat vårt band och vår kärlek. lärt känna varandra.
nu kommer hon ligga kall i en liten, liten kista. död.
hon finns inte mer. jag kommer aldrig mer få ha henne hos mig.
kommer aldrig mer i hela mitt liv få hålla om henne och pussa henne.
när vi lämnat kyrkan kommer hon att kremeras.
mitt lilla, lilla barn som jag skulle se växa upp.
mitt lilla, lilla barn ska förvandlas till aska, läggas i en urna och grävas ner. borta.
efter urnsättningen kommer jag att få besöka mitt barn,
i form av att gå ut, ställa mig framför en sten (en sten!) och gråta.
där, långt ner i marken, kommer mitt älskade lilla, lilla barn ligga. vila. död.
jag älskar dig Tilda. kommer alltid att älska dig.
jag är fruktansvärt tacksam för att få varit din mamma och trygga famn i elva veckor.
men att aldrig någonsin igen få lov att pussa, krama och se dig växa.
det gör ont. fruktansvärt ont.
det vrider om min själ och verkligen allt har saknat mening.
jag tackar mig själv för att ha gett mig Nova att leva för.
på grund av chock eller för att överleva kan jag inte svara på.
jag försökte tänka, känna och förstå att det var mig det faktiskt hände.
det gick inte. tomt. likgiltig och förstod inte alls vad som hänt.
jag såg bara Nova och skapade energi att orka genom henne.
nu börjar det krypa på mig. detta händer - på riktigt.
idag är det sex dagar kvar till begravningen. det börjar bli verklighet.
om sex dagar ska jag tvingas in i ett rum med min dotter.
min dotter som har levt. som funnit med mig, hos mig. i min famn.
vi som haft en vardag och skapat vårt band och vår kärlek. lärt känna varandra.
nu kommer hon ligga kall i en liten, liten kista. död.
hon finns inte mer. jag kommer aldrig mer få ha henne hos mig.
kommer aldrig mer i hela mitt liv få hålla om henne och pussa henne.
när vi lämnat kyrkan kommer hon att kremeras.
mitt lilla, lilla barn som jag skulle se växa upp.
mitt lilla, lilla barn ska förvandlas till aska, läggas i en urna och grävas ner. borta.
efter urnsättningen kommer jag att få besöka mitt barn,
i form av att gå ut, ställa mig framför en sten (en sten!) och gråta.
där, långt ner i marken, kommer mitt älskade lilla, lilla barn ligga. vila. död.
jag älskar dig Tilda. kommer alltid att älska dig.
jag är fruktansvärt tacksam för att få varit din mamma och trygga famn i elva veckor.
men att aldrig någonsin igen få lov att pussa, krama och se dig växa.
det gör ont. fruktansvärt ont.
det vrider om min själ och verkligen allt har saknat mening.
jag tackar mig själv för att ha gett mig Nova att leva för.
Kommentarer
Postat av: Liljan
Önskar av hela mitt hjärta att det inte var på riktigt, att detta aldrig händer. Vi är många som finns här för dig, dock kan vi inte ge tillbaka din Tilda, hur mycket vi än vill. Men vi finns här, vi delar din sorg och stöttar så gott det går. Kram
Postat av: Kajsa
Jag känner inte dig, men jag har följt din blogg de sista veckorna och det gör så oerhört ont i mig att läsa om vad ni tvingats gå igenom. Du verkar vara en så fin mamma och det är så fruktansvärt sorgligt att din lilla bebis inte fick bli stor hos sin fina mamma. Jag hoppas att den tunga sorgen en dag kommer att bli lättare och att Tilda kommer att finnas med er som ett ljust minne. All kärlek till er...
Trackback
