adbro

idag har en hel kalendermånad gått sedan Tilda lilla somnade in.
idag är det en månad jag har levt utan min lilla Tilda.
det tyngsta är inte att saknas henne, det är att ha mist henne.
det jobbigaste är inte att hon dog,
det är att hon var så sjuk att den enda utvägen läkarna kunde ge var döden.

denna senaste månad har känts som en livstid av sorg och förtvivlan,
på samma gång känns de som igår jag höll en pigg liten tjej i famnen.
jag ältar och ältar hennes 24timmar från att vara lite förkyld,
till att kastas ner på IVA, akut kopplas upp i respirator och in i ambulansen.
där efter rullade allting på så vi inte hann stanna upp och förstå.
helt plötsligt hade hon gått genom alla mediciner och maskiner
inget mer fanns att göra. sen var hon död, bara borta.
vad hände? hur kunde det gå så snett?
om och om igen går jag genom för mig själv...
hur jag pussade god natt på en liten förkyld tjeja,
hur jag nästa gång stod totalt förvirrad och såg hur de intuberade henne.

jag minns att folket frågade mig hur det var, hur jag mådde.
vadå, hur jag mår och klarar det? hon är lite sjuk.
Tilda är lite förkyld och behöver lite hjälp,
men vadå, hon ska till Lund. läkarna kan detta. det kommer ju gå bra.
lite förvirrad och omtumlad möjligen, men orolig...nej!?

jag ältar, frågar, funderar, tänker...hur kunde detta ske?
men inga svar kan ge mig henne tillbaka. hon är borta.
men ändå finns hon alltid med mig, som min lilla, lilla Tilda.