OMRINGAD AV LIVSFUNDERINGAR
jag har liksom klivit ur mig själv, ser mitt liv som ur en film.
jag spelar upp tiden med Tilda. tiden på Neo, tiden hemma.
tiden jag var lyckligt ovetande om vad framtiden hade att plågas med.
jag spelar upp tiden på IVA. oron, förtvivlan, ångesten.
sorgen av att se sitt barn sakta slitas bort från livet.
jag spelar också upp tiden idag. om och om igen.
jag är här. utan ett av mina barn i min famn. likgiltig till livet.
vad jag inte förstår att denna "jag" faktiskt är jag. på riktigt.
alla tre episoder hör ihop. sitter samman och speglar mitt liv.
det jag lever. mitt liv här och nu. faktum.
men jag förstår inte. jag förstår inte över huvud taget.
för hur klarar en människa av att leva detta liv med mening?
Kära Emma!! Det du känner och går igenom just nu är alldeles sunt och normalt... Sorgen över att förlora sitt barn är så fruktansvärt stor och gör så obeskrivligt ont att man bara vill stänga av... Jag minns det alltför väl, även om det snart är sex år sedan vi miste vår första dotter vid förlossningen. Jag vet oxå att ingenting mildrar eller tröstar men, hur konstigt den än låter, så kommer du kunna känna lycka igen så småningom. Låt sorgen få komma och gå, tillåt dig att känna alla känslor. Sänder dig all styrka jag kan!!! Bilden på lilla Tilda är verkligen jättefin... Varför?! :( Kramar om hårt och länge /Katarina
Du sätter verkligen ord på känslor som man själv haft för inte alltför länge sen.. Hade inte kunnat beskriva det annorlunda.
Där finns verkligen inget jag kan säga som ger dig ngn mening i detta. Mer än att man med tiden som går och alla känslomässiga upp och ner dalningar på något sätt återhämtar sig och kanske kan se lite annorlunda på allt som hänt efter hand. Det känns overkligt och avlägset just nu, men det är det också. Man måste ge det tid, ta en dag i taget...
Det här med att återberätta per automatik är nog en försvarsmekanism som mer eller mindre alltid kommer sitta i. Än idag så visar jag inte mkt känslor när jag återberättar min historia om Liam, oavsett hur man känner inombords. Att orka känna och tillåta sig själv till att visa det kan ta lång tid.. Men det kommer. Dimman
*Dimman lättar också när allt börjar lägga sig lite.. Ta hand om er <3 kram
Vackra lilla Tilda...livets grymheter är svåra att förstå,vad är meningen med att ni ska behöva gå igenom det här?många frågor men inga svar...vi förlorade vårt första barn Alfred som dog i magen v 40+5.Då rasade min värld samman och jag trodde aldrig jag skulle kunna känna glädje igen,precis som du skriver så bara pågick livet men jag kände det som jag stod utanför och titta in genom ett fönster i ett dockhus eller nåt....allt var som vanligt,men mitt liv hade förändrats för alltid....det jag vill med detta är att du ska veta att det faktiskt kommer bli bättre,livet kommer få sin mening igen och ni kommer kunna känna glädje igen. Det måste bara få ta sin tid....sorgen har många stadier som är svåra att gå igenom men det är precis det man måste göra...man kan inte "hoppa över" den biten.När sen tiden har fått göra sitt så går det även att tänka tillbaka på er fina lilla Tilda utan att alla känslorna bubblar upp hela tiden....jag trodde aldrig att jag skulle kunna tänka på eller prata om vår Alfred utan att gråta när jag var mitt uppe i sorgen men det kan jag nu...och det är så skönt. Om du Emma känner för att prata nån gång så gör jag gärna det,bara om du vill såklart...kramar till dig Emma!/Maria (wilmas mamma)
