adbro

vi är på semester nu, för att ladda om och bara få vara.
vi försöker ha inställningen att minnas och glädjas.
prata om det fina med att få ha Tilda hos oss.
för det mesta går det faktiskt rätt så bra.
men stundtals sviktar det.
då minns vi inte vad vi haft utan vad vi saknas och fattas.
då kryper bland många känslor ett dåligt samvete fram.
men när inget, absolut inget, jag gör får tillbaka henne.
vi måste le, vi måste leva, överleva och ta hand om oss.
för oss, för de våra, för Nova - i Tildas anda. för Tilda.

som jag alltid hävdat, som en klen men dock tröst,
så är det i de värsta tragedier de djupaste banden skapas.
jag hade aldrig någonsin klarat hela denna resa,
om det inte varit för allt stöd jag fått av nära och bekanta.
jag är er evigt tacksamma!
jag har mer än väl blivit varse om mina vänner,
vilka som visst inte var så bra vänner som jag trodde,
vilka av mina vänner som gjorde för de känner de måste
och vilka som är mina vänner och funnits här
för att de faktiskt bara just är - vänner!
jag har behövt er och nu när vi kommer hem,
så är det nu om någon gång jag kommer behöva er.
då är alla etapper avklarade, vi är lämnade med sorgen.
vi måste arbeta, kämpa och klara oss genom den.
på ett eller annat sätt så måste vi möta sorg och saknad.

men fram till dess, fram till vi kommer hem,
kommer vi le och minnas vad vi haft och fått.
vad vi har och kanske kommer få.
men framför allt bara njuta och ta tillvara på varandra.

en road tripp genom Miami downtown, Coconut Grove,
träskmarkerna och över öarna
- är vi nu framme i Key West där helgen ska spenderas.