adbro

om inget, absolut ingenting, kan få mig mitt barn tillbaka.
varför måste det då göra så ont?
vad finns det för hjälp i det att finna...
första veckan tog det undermedvetna över att inte känna.
nu backar jag alla känslor i skräck, medvetet och med tvång.
den fruktansvärda smärtan jag kände Tildas sista dagar i livet.
så ledsen och så många tårar som forsade ut.
så ont det gjorde och så omänskligt jobbigt det var.
jag vill inte känna dom igen. det får inte min Tilda tillbaka.

liksom jag kan bortse från Tilda och ta mig an Nova,
kan jag också skärma av Nova och ge mig hän Tilda.
gör jag det så blir det jag och ingenting. ensam. utan mening.
allt saknar syfte. meningen med livet är borta. allt.

men jag kan inte lägga mig ner och dö. även om jag vill.
jag har Nova, jag måste för Nova.
jag kan inte cirkulera mitt liv kring henne och glo i väggen resten.
vilken mamma ger jag då mitt barn?
vardagen och livet måste fungera på alla stadier för att ge henne allt.
det sociala, det ekonomiska, familjen, huset, framtid, mig...
jag måste hålla ihop och reda ut detta med tiden.

jag vet att det är okej korta stunder och mindre perioder,
att inte orka och bara lägga av. ge sig hän sorgen och förtvivlan.
men jag är rädd att snubblar jag till och tappar fotfästet,
om så bar för en kort, kort sekund
så kommer jag aldrig att resa mig igen.
jag kommer ligga kvar som en hög av skärvor.
jag känner att jag i ren desperation samlar upp alla spillror,
försöker hålla tag i alla små skärvor som jag förlösts upp i.
jag är trasig och var bit av mig som finns kvar fortsätts att malas sönder.
jag faller isär fortare än jag förmår att plocka ihop mig själv.
men jag kan inte släppa taget och ge upp.
den enda som får mig att famla vidare i mitt mörker,
är min lilla, lilla men ack så starka ljusglimt.