adbro

det fungerar faktiskt någonstans just nu att fokusera.
det är jobb och det är praktik som ska hinnas med.
sen är det givetvis Nova också som tar fokus.
men jag känner att när det fungerar, så är orken slut.
när kvällen väl faller på och Nova sussar sött i bingen,
då blir soffan med ens väldigt inbjudande och sängen likaså.

men jag känner att det är okej.
saker och ting får ta sin tid, i min takt.
och även om det är pyttesmå steg, så är de i rätt riktning.
dagar går upp och ner, jag känner ibland att funktionen läggs ner.

men att se att rörelse i rätt riktning skapar mening och ger hopp.
det ger en liten gnutta tillit till mig själv och till livet.

även om det i proportion till allt är väldigt ynkligt,
försöker vi se de positiva bitar vi har framför oss i år.
det är mycket fint, och mycket roligt att se fram emot.
en liten strimma av glädje att känna när livet trots allt går vidare...