adbro

var inte så farligt trots allt på samtalet idag,
än så länge fick vi bara berätta våran sida av historien.
men har väl ändå känt en viss fasa för vad som kan flyta upp till ytan.
men vi har i alla fall gjort vad vi kunnat...

åh, jag blir så trött.. inte nog med att känlsor och tankar att tampas med.
dessutom ska man ha en miljon (men viss råge) praktiska saker.
gravsten ska ritas upp, ansökas om, godkänna, få tillverkad.
fittkassan ska få tummen loss långt där uppeifrån.
läkartid ska fås, intyg ska skrivas och godkännas.
kuratorn, arbete, graven, nova, oss, huset...
känns som om det aldrig kommer att ta slut, och inte är det skoj heller.
för övrigt är jag så förbannat trött på att leva en dag i taget.
jag vill också vara som förr, se morgondagen med ett leende.
just nu ser jag var kommande minut som en kamp för att orka ta emot nästa.

var förresten inom min gamla praktik på Gläntan i Ödåkra.
de måste funderat på om jag försvunnit ut i pereferin,
de visste inte ens om att jag skulle ha ett barn till och än mindre hur det gick.
kändes skönt att träffa alla goa barn igen, min handledare...
jobbigt att behöva berätta, men så skönt att lätta hjärtat för en ovetande.

nu ska jag försöka mig på att insupa solens energi,
sätta mig ute på altanen med novas sista träbokstäver som ska upp på väggen.
får ta lite kort när jag äääntligen är klar med mitt utdragna projekt.
värme och kärlek.

...uppladdning av kort via telefon verkar omöjligt.
ska se om tid ges ikväll att lägga ut via datorn, i så fall blir det lite illusion då.