adbro

jag vill bara stå med gjutna starka fötter och hålla min vän.
men jag stapplar och faller.
på tisdag ska vi samlas och säga farväl till liten onge
exakt 7 månader senare ska vi behöva vinka av ett barn till.
man ska aldrig överleva sitt barn och nu står en familj här igen.
jag vill bara plåstra om och säga att allt blir bra, men det är en lögn.
det gör så ont och se hennes smärta, veta hur ont det gör.
samtidigt så river och sliter saknaden i mitt hjärta efter mitt barn.
tomt. borta och aldrig mer hos mig.

hur stöttar man en vän genom något som inte kan hända?
hur?
jag måste bara tro att någonstans sitter det två små, små fina barn.
dom håller varandra i handen, skrattar och ler.
de ser oss, de hör oss och de känner vår kärlek.
och de vet, de vet att en dag kommer allt bli bra igen.
sov gott våra finaste av barn.