adbro

jag dog, hjärtat brast, själen krossades och livet brast i tusen bitar.
jag var snabb att sopa under alla spillror under mattan och lyssna på alla runt om
"livet går trots allt vidare"
ja, kanske för dig och alla andra. mitt tog slut.
min värld föll samman och jag kunde bara sitta och se på när det rasade.
stirrar tomt ut genom fönstret och ser hur livet rullar på - för alla andra.
jag går upp ur sängen för att låta även Novas liv rulla på, för så är det.
jag kan inte andas, hjärtat kan inte slå, jag försvann.

när jag satt bredvid min Tilda och såg hur min Tilda försvunnit ur kroppen,
kvar var ett skal och en kropp som maskiner höll vid fysiskt liv.
men min Tilda var borta. och en bit av mig försvann den dagen.
dagen efter sitter jag och tittar på mil dotters lilla trötta kropp när de stänger maskinen.
jag viskar, jag klappar. jag pussar på henne i hopp om att hon känner det.
"mamma är här, det kommer blir bra, du ska få sova gott, mamma älskar dig"
tårarna rinner de sista minuterna innan skärmen visar noll. död.
men min Tilda var inte där.
sen den dagen finns inte min Tilda kvar mer än i hjärta och minne.
och i hemlighet plockar jag fram mina spillror och försöker känna hennes närhet.
tänk om jag bara kunde ta tillbaka en sekund och få krama min Tilda.
min fina älskade lilla, lilla Tilda.