adbro

det sker inte idag och det kommer inte att ske imorgon heller.
jag kommer aldrig att komma tillbaka med bilda något nytt.
det kommer med största sannolikhet ta år att ens starta.
men den dagen jag vaknar och ger ett leende av glädje,
den dagen är början på det jag strävar efter idag.
den dagen ska inte slås i spillror för att allt annat är i det.
jag hade inte kunnat bry mig mindre om skolan,
jag struntar väl i någon annan och jag skiter helt i hur världen rullar på.
men en vacker dag ser jag den dagen och jag kan känna igen.
då gäller det att kunna förlita sig på att det praktiska fungerar,
och då vet jag idag vad som spelar roll, egentligen.

men med det liksom allt annat, jag vet. jag är så brutalt medveten.
men jag kommer inte i kontakt, jag känner igen.
jag är glad men känner ingen glädje.
jag har ont men jag känner ingen smärta.

man förstår inte, kan aldrig sätta sig hur.
hur svårt kan det vara att bjuda till?
jo, just precis så här svårt.
när ett leende kostar energi, energi jag inte har, då är det just så svårt.
då är det inte värt att le. när ett leende tar kraften att orka.