adbro

var ju som sagt hos min Sophie i torsdags.
vi delar något jag aldrig önskat dela.
vi förstår något jag inte trodde man kunde.
vi lever på samma olevande sätt i en odör av smärta.

vi håller handen. vi är varandra. tänk att få ha någon att orka tillsammans med.
det var kort men så välbehövligt. en kram, barnen, leenden, förståelse.
men det är jobbigt.
jag ser hennes smärta, hennes panik, hennes ångest och saknad.
det är tomt utan underbaraste lilla Tristan.
våra öden får mig att förstå...

jag har tvingats gå genom något som strider emot oddsen.
jag har gått genom och lever i den smärta som inte är av denna värld.
ändå är jag inte skonad. finns aldrig en garanti.
fast Nova är stor tjej nu, fast Milo klarat sig genom den mest riskabla tid.
fast jag står här med två av mina barn finns ingen garanti för morgondagen.
när som helst, utan förvarning, kan jag förlora det dyrbaraste jag har - igen.
jag vet hur det känns, jag vet hur det är - att förlora sitt lilla barn.
rädslan av att tvingas genom det igen genomsyrar mina dagar.
jag spelar upp, spelar om, känner, tänker, är förvirrad, förtvivlad, tom.

jag önskar jag kunde säga att det händer inte mig,
det händer "dom andra".
men jag är dom andra, jag och Sophie är dom. tillsammans.