adbro

idag för ett år sedan började dagen inte som alla andra, som ingen dag.
jag börjar dagen tjugo över fyra på morgonen av en läkare som står över mig.
hon klappar på min arm, när jag tittar upp står hon och säkert fem till i rummet.
det diskuteras vilt och orden går ihop. läkaren bryter kaoset genom att säga
"Tilda hat blivit mycket sämre"
dom orden hörde jag. jag sitter yrvaken på sängkanten och försöker lyssna.
men alla säger något samtidigt så det blir bara ett sorl av termer och ord.
en läkare stiger fram och överröstar dom andra
"nej, nu vågar jag inte vänta längre. vi tar henne i baljan med syrgasen"

någon hinner slänga fram mina skor och helt plötsligt går jag efter.
jag ser hur tre stycken kör hennes säng och jag bara springer efter.
det gick så fort att jag inte hann tänka efter vart vi skulle innan jag stod inne på IVA.

någon hinner där i tumultet att kolla så jag mår bra.
"bra? ja det är väl klart, detta är förväntat ni vet vad ni gör."
sedan tog hon sitt sista andetag på egen hand.
det förstod jag inte då, men det vet jag nu.
jag förstod inte heller hur chockad jag var, så rädd, så orolig jag var.
jag stängde av. stod lugn och hade tillit till läkarna.

det tog ett tag att intubera henne. det kändes som en evighet.
hon låg grå och blek, livlös och de drog och slet i henne. så liten.
men de kopplade upp henne. hon låg nu i respirator. på väg till Lund.

klockan är strax efter fem och jag inser att jag måste ta mig ner till Lund.
jag väljer omedvetet mellan att bryta ihop eller få det att fungera.
jag väljer det senare.
jag fixar, jag styr. får mamma att ta Nova, André att komma och hämta mig.
jag får med mackor att äta i bilen ner till Lund.
jag ser på André hur orolig och rädd han är när han kommer.
vi kan inte stressa upp, hon är där hon ska vara och de kan detta.

jag förstod inte heller då hur sjuk hon var. jag orkade inte bli orolig.
men jag var i chock. fick gå in i ett rent överlevnadstänk, för att klara.
hon var så fin och lugn när vi kommer in till henne på rummet på BIVA.
hon fick hjälp med det som tog hennes största krafter - att andas.
det gjorde att hon kunde slappna av och låta kroppen vila. hon var så trött.
dagen gick i godan tro på att nu ska det bara vända, idag eller imorgon.
vad som visade sig hända var att helvetet bröt loss.
men det visste jag inte då. kunde jag aldrig gissa eller förstå.
men det vet jag idag, men kommer aldrig att förstå. eller acceptera.