adbro

medan vi sov natten till idag för ett år sedan, var det kalabalik hos Tilda.
vi sov och visste inte då vad vi vet idag.
de sa att vi kunde ringa när som helst under natten, vi kände oss trygga.
istället vaknade vi av att läkaren ringde oss.
dolt nummer - helvete.

hon ber om ursäkt att hon inte ringt tidigare, de valde att ge Tilda allt först.
jag hör mig själv svara "okej" och "mm". André hör inte heller mer.
han ser skräckslaget frågande ut när jag lägger på luren och bara brister.
det brister första gånger av många och jag får fram "nu är det okej med henne"
någonstans fick vi på oss kläder och springer bort genom kulverten till BIVA.

Tilda hade fått sin syrgas uppskruvad från 21% till 100% under natten.
hon hade ändå inte kunnat syresätta sig genom respiratorn och det var panik.
de hade lyckats få igång en vibrerande respirator när de ringt oss.
i den låg hon när vi kom in i rummet med andan i halsen.
den skulle vibrera upp lungorna så luftblåsorna skulle kunna ta upp syre.
det var kört.

i samma stund vi springer in i rummet stannas vi i slussen in till rummet.
"vi måste få iväg henne på operation, vi förklarar när vi har henne under kontroll"

vi hade hört om denna respiratorn hon låg i.
åh min lilla, lilla Tilda låg livlös och bara skakade - min älskade lilla flicka.
det är kaos av läkare som pratar och bestämmer. vi står panikslagna och ovissa.
vi hade hört om en operation, om en maskin som skulle hjälpa.
men igår för ett år sedan tog vi inte in den informationen.
igår för ett år sedan att det var långt till det steget, de trodde på Tilda.
de liksom vi trodde på livet och rättvisheten. vi är ju här. då.
idag för ett år sen kollapsade hennes lungor. dom slutade fungera. borta.
vi ser bara på när de rullar förbi en livlös, askgrå liten vibrerande Tilda.
hon försvinner bort från oss i en massa av läkare, långt bort i korridoren.

sen var det fyra långa timmar. fyra timmar av matande från läkarna.
gång på gång berättade de om ECMO-maskinen som skulle hjälpa henne.
om de ens skulle få den att fungera, om hon ens var mottaglig,
om hon ens skulle överleva operationen.
det fanns inget hopp, inga löften. bara sekunder efter sekunder. här och nu.
ingen visste. de kunde bara säga gång på gång hur sjuk hon var.

hon överlevde operationen.
hon låg, en liten 2,5kilos bebis, i en stor säng i ett dubbelrum.
det var hon. hon och så många maskiner som tog upp hela rummet.
mitt hjärta brast.
vi blev ständigt påminda av larmen, an läkarna, av hjärtat hur sjuk hon var.
de kunde inte lova en framtid, inte en morgondag, inte ens en minut.
de sa bara tid. tid var som skulle utvisa. och det skulle ta tid.
men jag förstod inte vad de sa, allt i min kropp skrek nej. detta händer inte.
jag bad till allt. till inget. jag hatade, hoppades, älskade, slets i stycken,
grät, ifrågasatte, rannsakade vad jag gjort för att förtjäna, bad att få byta plats.
men vi satt där. hoppet vred hjärtat ur kroppen och själen slets itu.
bredvid varandra satt jag och André och kunde bara titta på.

tid. denna förbannade tid i ovisshet och plågan.
och vi kunde inte göra mer än att titta på hur vår dotter försvann ifrån oss.
så liten, så hjälplös.
chock.