adbro

alla fasar för sitt barn, att det kan hända något som skadar det.
att ens barn ska göra sig illa, vara ledsen, bli utsatt och värst av allt
- dö.

man tänker och fasar. tycker synd om de andra det händer.
men man lever i en trygg bubbla av att det inte händer.
man får inte in i huvudet hur det skulle vara att förlora sitt barn.
som en överlevnadsinstinkt får man inte ihop den tanken med praktiken.
det knyter sig.

dagen jag kom till insikt. dagen jag förstod. dagen jag tänkte tanken.
på riktigt. på blodigaste allvar tog jag det till mig.
mitt barn är döende. mitt barn kan dö.
jag kan komma hem utan min bebis. överleva min dotter.

när den tanken slog rot i mig tappade jag hoppet på mitt liv.
det kan hända. och det hände. mig.
jag vet bara att allt blev svart, jag blev tom på allt.
hur gör jag då? hur åker jag hem utan mitt barn?
var går jag? hur går jag? kan jag? var säger jag? vad gör jag?
hur överlever jag?
det enda som är fel i livet gjorde jag, jag överlevde mitt barn.
och idag för ett år sedan förstod jag att det skulle kunna hända.
mig. på riktigt.