IDAG FÖR ETT ÅR SEDAN - dag 7
jag vaknar i ett tillstånd av fruktansvärd ångest.
idag för ett år sedan vaknar jag i dimma av smärta och förtvivlan.
någonstans så vet jag. jag vet att min dotter ligger för att dö.
men jag tar det inte till mig. jag vägrar tro. klamrar mig fast vid hoppet.
jag ser hur hon förvrängs från den lilla bebis hon en gång var,
men vi sitter bredvid och har bestämt oss för att hon bara måste leva.
hon svullnar av all vätska som samlats på sedan njurarna lade av.
hon svarar varken på vätskedrivande eller dialysen.
hennes värden går från obefintliga, till skyhöga för att stabiliseras.
upp och ner, liv och död. timmar, dagar, sekunder.
hennes ECMO bestämmer sig mitt i allt ihop för att inte fungera.
än en gång ska de rulla bort henne, än en gång ska hon opereras.
ingen vet, ingen kan lova eller säga. men alla ser samma sak, outtalat.
men vi kan inte tro det vi ser, känna det vi vet.
jag tänker, hur gör jag om jag förlorar mitt barn?
hur beter jag mig om min bebis dör ifrån mig här?
jag ser bara svart. fullkomlig kaos. förvridet skrik i ren smärta.
försöker föreställa mig hur jag gör när jag kommer hem,
och jag kan bara föreställa mig att komma in genom dörren,
jag ser hallen framför mig men sen tar det stopp.
jag kan ju bara inte komma hem utan mitt barn. detta kan inte vara för inget.
jag letar mig desperat in på ett forum för väntande föräldrar,
föräldrar som vet att deras barn ska möta döden innan de själva.
det blev bara en chock, en omänsklig känsla i hela kroppen.
vad håller jag på med? Tilda är inte död. hon ska inte dö.
hon ska med mig hem.
idag för ett år sedan tynar mitt barn bort framför mina ögon,
och jag kan bara se på.
se hur läkarna kämpar och sliter. hur hennes kropp förvrängs.
min lilla, lilla bebis.
ändå vägrar jag göra annat än att hoppas. förtvivlat.
"det gör så ont. så fruktansvärt ont att inte kunna göra något.
tårarna bara rinner och rinner och inte fan hjälper det.
min lilla, lilla fina tös bara ligger där.
jag ska ha henne hemma, hos mig. med mig. precis som alla andra.
det är så orättvist!
kan bara titta på när hon ligger där. svullen, blå, flammig och alldeles livlös.
hon kämpar och kämpar men inget händer.
att inte ens få kunna plocka upp mitt barn och och vyssja henne.
det äter upp hela mig inifrån.
varför? vad hände?
en tröst för att orka resan under Neo-tiden var
det blir bra, det kommer att bli bra. andra har haft det värre, det blir bra.
vad är trösten nu? hon levde en minut till...för vad?
det smärtar så jävla mycket att se min lilla bebis bara vara där.
att inte veta.
jag vill inte behöva ha henne såhär om det ändå inte slutar bra.
jag vill inte minnas min tös med alla maskiner och annat.
och värst av allt är att jag någonstans förbereder mig på att mitt barn kan dö."
Kommentarer
Postat av: Linn
Fruktansvärt Emma. Hoppet försvinner aldrig ifrån en. Om d bara hade gått att göra ngt.. vf skulle hon bli så dålig för? Säger som Nova: vf fick inte Tilda va bebis för o leva? <3
Postat av: Linn
Fruktansvärt Emma. Hoppet försvinner aldrig ifrån en. Om d bara hade gått att göra ngt.. vf skulle hon bli så dålig för? Säger som Nova: vf fick inte Tilda va bebis för o leva? <3
Postat av: Anonym
Om d bara gick att hjälpa Tilda o att hon inte skulle bli så dålig lillan. Åh varför? Lider så oerhört med er o denna veckan. Om.d bara inte va så
Postat av: Linn
Fruktansvärt Emma. Hoppet försvinner aldrig ifrån en. Om d bara hade gått att göra ngt.. vf skulle hon bli så dålig för? Säger som Nova: vf fick inte Tilda va bebis för o leva? <3
Trackback
