adbro

vi vaknar, tittar på varandra och konstaterar att vi vaknar i mardrömmen.
vi försöker tappert att hoppas, orka se en morgondag och ett liv.
hand i hand går vi i kulverten och biter ihop och blir desperata.
vi måste tro på henne, hon måste bli frisk. det får helt enkelt ta sin tid.
vi får söka rum på Ronald McDonald och ta Nova från dagis med oss hit.
det får vara tungt, det får vara kämpigt - men det får gå.
så tänkte vi, bestämde vi. det fanns inga alternativ för oss. fel.
hon kommer få sviter av detta men det får så vara, hon är ju vår Tilda.
en smärre hjärnskada och funktionsnedsättning är inget.
inte i förhållande till hur hon låg då, tillintetgjord.

fel. fel. fel. 38.
trettioåtta var siffran som slog oss när vi kom in i rummet, röd lös den.
den lös röd och varnande för att det var hennes syresättning i hjärnan.
38%.
"hur kunde ni säga att natten varit stabil och oförändrad?!!"
för det var vad dom sagt i telefon när vi ringde från rummet.

deras blickar sinsemellan sa allt.
vi hade lurats. vi lutade oss själva igår för ett år sedan. vi trodde på mirakel.
läkarna hade redan då sett, förstått och outtalat konstaterat.
hon var förlorad. min lilla, lilla Tilda. allt som fanns kvar var en kropp.
en kropp som i termer kallad levande men fungerade bara med maskiner.
min lilla bebis var sedan länge borta.
nu, här och då, då förstår vi på allvar - vi har en förlorad dotter. hon ska dö.

det är kört, hon är borta. det är bara 2,5kg lidande bebis där på sängen.
alla såg det.
men de fick inte uttala det. de fick säga att hon var sjuk, riktigt illa.
men de var tvungen att göra alla tester, testa det sista.
kolla lungorna igen, se hjärnkapaciteten, reagerar hon om hon väcks?
det och ungefär fem saker till som bara var ett svammel av spilld tid.

vi visste vad dagen hade att ta ifrån oss. våra familjer kom ner till oss.
Nova, Nova kom med hon också. älskade lilla levande Nova.
alla fick sin sista stund med den kropp som en gång varit min bebis.
Nova fick för sista gången vinka till sin lillasyster.
vi fick en kass med lite av Tildas kläder.

sen var det tolv timmar av ren smärta. väntan.
äntligen, och det smärtar att behöva säga äntligen, fick vi besked.
lungorna var helt funktionslösa, hjärnan var 85% förstörd,
hon svarade inte på att väcka henne ur det sövda tillståndet.
"vill ni säga hej då?"
vi satte oss på vars en sida av sängen. tittade på henne, på varandra...
vad säger man då?