ENSAM MED SORGEN

när man går genom en form av sorgepräglad händelse,
då lär man sig tre saker om din umgängeskrets.

första är att man lär sig rätt så snabbt få reda på vem som är ens vänner.
sen man lär sig visserligen att det finns en del äkta vänner i bekantskapskretsen.
och sist lär man sig att även den mest villkorslösa vän har ett liv som går vidare.
det spelar ingen roll om att man kan sträcka ut en hand när man vill.
att man har en vän som finns där för en utan några som helst krav och tar ens hand.
för att med tiden, och den går fort, blir ens sorg mindre och mindre påtaglig för andra.
till och med den bästa av vänner.

jag visste att den dagen skulle komma när jag kommer till insikt.
insikt med hur ensam man är i sin sorg, sin smärta, sina tankar.

jag skrämdes när jag insåg hur få riktiga vänner jag egentligen hade.
jag trodde åter på vänskapen när jag såg de i periferin blomma ut och ta sin plats.
och jag ville inte komma till insikt, få det bekräftat, att trots det glöms man bort.
så jag bredde på ett leende.
kämpade, bjöd till, försökte och gjorde.
allt för att orka vara någons vän. vara den som fanns med, sågs, bryddes om.
jag kämpade till jag stupade och fortsatte kräla.

men verkligheten hinner ifatt. bom!
som en käftsmäll slogs jag till bottnen, ensam och bortglömd.


Kommentarer
Postat av: Sophie

Jag håller din hand för alltid.
Jag älskar dig, min själsfränd.
Mig blir du inte av med.
❤❤❤❤❤❤❤❤❤

2013-01-27 @ 21:22:06
Postat av: Kajsa

Det gör ont att läsa om din smärta, trots att jag inte känner dig mer än genom din blogg. Vill alltid skriva något som spelar roll, men eftersom alla ord känns otillräckliga skriver jag oftast ingenting. Tyvärr. Jag läser, jag tänker på dig, på Tilda, på Nova och Milo. Vill av nån anledning att du ska veta det. Stor kram.

2013-01-27 @ 22:22:13
Postat av: Emma

Finns för dig om och när helst du behöver. För mig får du sörja livet ut. Jag sörjer bredvid. Om än tyst men.. Jag känner dina känslor, dina tankar och din vrede. Men jag har så svårt för att hjälpa och finnas till hands på det sätt du behöver. Varje gång jag ser dig skulle jag innerst inne vilja ge dig en kram. Hålla hårt och länge för att försöka ge dig styrka att kämpa vidare. Men varje gång behärskar jag mig och stegar tillbaka. Vill inte tränga mig på. På något konstigt vis kan jag vid vissa tillfällen vi ses känna att du behöver den styrkan men jag är för feg för att öppna och ge.
Kram på dig fina Emma

2013-01-27 @ 23:40:48
URL: http://linnegarden.blogg.se
Postat av: Lina

Jag tror tyvärr det är väldigt vanligt ... Det känns inte lättare för det dock. Jag har en nack- och bäckenskada (med många fler symtom) sedan en bilolycka 1999. Jag upplevde samma som du, även om vi har varit med om olika saker. I början fick jag mycket stöd från många, men sen tröttnade folk lite ... Jag borde ju bli smärtfri snart, kände de. Men så blev det inte. Efter många år lärde jag mig att hantera denna känsla, Men kan stundtals fortfarande känna mig lite ledsen för det. Ledsen och ensam.
Stor varm kram

2013-01-28 @ 14:05:22
URL: http://linasandligaresa.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0