JAG KÄNNER
jag har aldrig känt mig så tom, ensam, förvirrad, lurad eller plågad.
jag förstår det fortfarande inte och det har snart gått ett helt år. bara ett år.
ett år för mycket.
men den enda gången jag känner att jag lever är när jag tänker tillbaka.
jag kommer ihåg att jag lever.
jag lämnar min bubbla, mitt vakuum av vardag.
jag känner på riktigt.
min bubbla är isolerad mot allt som känns. mitt vakuum för att orka.
men smärta får mig att minnas, påminnas om att jag fortfarande lever.
att det gör ont känns bra, för det känns.
så länge det känns lever jag, och jag lever. genom ett andetag i taget.
men jag andas in för att kunna andas ut. reser mig upp för att kunna falla ner.
ju högre, desto längre. ju hårdare, desto ondare. för smärtan är min vän.
Ett andetag i taget.... Tungt..
Kram
Återigen beklagar så oerhört mkt o så fint inslaget va om Tilda. Jag förstår det inte hur d kunde gå så illa o att hon inte fick leva så förstår att du inte kan göra det heller. Önskar att d aldrig hade hänt. Men hon är med er varje dag. d kan jag lovar er.
