ATT VÅRDA PÅ NEONATAL
"det gör inget om id-bandet trillar av, en mor känner alltid igen sitt barn."
sa sköterskan säkert och log varmt.
gör jag?
jag stod och stirrade in i kuvösen.
jag ser på den vingklippta lilla fågelungen med abnormt stort huvud.
ett världskrig har brutit ut i min kropp. mina hormoner löper amok.
min dotter var ett dygn gammalt
de lyfter ut ett gäng sladdar och slangar ut ur lådan.
jag sitter tillbakalutad i en plastig fåtölj och får knytet placerat på mitt bröst.
någonstans där inne i högen fanns en det en ettkilosbebis.
min bebis.
hennes kropp är i längd med min bröstkorg.
hennes lövtunna hud ligger varm emot min.
komplett.
en motsägelse uppstår. så fel känns så rätt, så rätt känns så fel.
i ett dygn har min kropp skrikit efter att få hålla min bebis nära tätt intill.
nu har jag henne där på mitt bröst. jag klappar henne försiktigt på huvudet.
jag brydde mig inte då att jag inte kunde lyfta mitt eget barn,
inte kunde hålla om min bebis, inte vagga hennes lilla kropp i min famn.
allt jag brydde mig om var att jag hade min 35cm lilla bebis hos mig.
jag låg i en märklig, stel ställning i en plastig fåtölj.
jag hade mer sladdar än bebis på mitt bröst.
hon var mer ett foster än en bebis.
men hon var min. hon ligger på mitt bröst.
chock. förnekelse. kärlek.
jag somnar i stilla ro, tillsammans med min bebis.
ett larm går av. jag vaknar.
jag vaknar till en sköterskas uttal "hon sover lite väl mycket nu"
jag kände mig lite dum att jag somnat och försöker se vaken ut.
under en hundradels sekund.
det var inte jag som stod i fokus - det var Tilda. min lilla bebis.
jag tittar ner på ett askgrå litet knyte, vars kropp har lagt av.
ett inre kaos, en yttre säkerhet. jag hade ju inte en aning om vad det var.
de rister liv i henne, samtidigt som hon återfår färgen slutar larmet ljuda.
jag riktat min blick mot den skärm som sade sig vara hennes livlina.
där var färger, och siffror, och kurvor, och alldeles för mycket.
då. nu kan jag tyda minsta kommatecken. då var det kaos.
jag får förklarat vad allt innebär. vad allt på skärmen vill berätta.
att hon inte klarar av att överleva på egen hand.
att hennes kropp slutar fungera.
att hon är liten, hon är skör, att framtiden är oviss.
men att det just nu inte finns något att oroa sig för. tiden får utvisa.
idag är första dagen av 75 som vi får höra - två steg fram, ett steg bak.
okej, då säger vi så.
att inte kunna känna igen sitt eget barn.
inte få lyfta sin bebis själv.
att inte lära känna en individ utan lära sig tyda tecken och en skärm.
att under övervakning och restriktioner få vara hos sitt barn.
att inte kunna glädjas med små de framsteg som gjordes,
för att man vet att bakslaget är nu ett steg närmre.
svaja i värden, skifta i färg, ovisshet och oro.
dag ut, dag in. dag efter dag innanför dessa fyra väggar av sterilitet.
larm, läkare, mediciner, kuvöser, sprutor, kontroller, risker... dimma.
det är bara att hålla ut, peppade vi varandra.
det är för båtar barns skull, och det kommer ju bli bra.
om några år tittar vi tillbaka och ler åt denna lilla tid här på Neo.
det år jobbigt nu, men det går över. vi kommer få ett helt liv att njuta sen.
ur denna kaos reste vi oss alla. vi vågade lite på ljuset.
vi fann glädje och kärlek i alla oändliga timmar av skräck.
Tilda växte sig stark och stor. så snabbt att personalen jublade.
vi trodde på Tilda, litade på hennes styrka, kraft och livskamp.
"Vilda Tilda" - det var 27-bebisen som visste vad hon ville.
allas lilla Tilda.
och till sist fick vi komma hem.
vi fick vara en familj och leva ett normalt liv. andas ut.
allt, verkligen allt detta bara för att förlora henne igen.
för alltid.
inte på grund av förlossningskomplikation.
inte på grund av omogenhet.
inte för att hon inte överlevde sin prematura födsel.
nej, hon dog av ett ruttet jävla pissvirus vi kallas förkylning.
Kommentarer
Postat av: Linn
Mab finner inga ord. Så orättvist är d. Så fel. Så gemskt. Så jävla fel. O orättvist. Jävla förkylnibgsvirus. Finsste ängeln. Finaste kämpen. Om du bara va på jorden. Vart är gud som ska finnas vid såna tillfällen? Kram <3
Postat av: Tanna
<3
Postat av: Alexandra
Hej
Vi är två studenter på som läser sista terminen på beteendevetenskapliga programmet vid Mälardalens högskola. Vi skriver just nu vår C-uppsats om bloggens betydelse i sorgeprocessen. Anledningen till att vi tar kontakt med dig nu är därför att fråga om vi får lov att använda oss av dina blogginlägg som en del av vår uppsats? Du kommer i såfall att få vara helt anonym och vi kommer att behandla din text med största respekt.
Vore väldigt tacksamma för svar
Med vänliga hälsningar
Alexandra & Nina
Trackback
