jag vill att du finns hos mig, jag vill att du ska ta min hand,
jag vill att du ska säga de rätta sakerna, jag vill att du ska göra under,
jag vill att du säger en magisk mening så jag får hålla min flicka i min famn igen.
eller i alla fall att du gör mig lycklig och glad igen.
är jag logisk eller rimlig i min önskan? absolut inte.
men jag kräver inget av dig heller.
min blogg är min lilla ynka ventil ut till världen.
jag berättar inte logik eller utövar den heller för den delen.
jag är jag. jag har förlorat mitt barn, min lilla bebis.
jag såg henne växa sig stark utanför min mage, gav alla hopp.
jag såg det slås i spillror. såg henne tyna bort i tio dagar.
jag satt bredvid mitt barn när hon levde sin sista sekund.
var är logiken i det? var någonstans?
så nej, och jag fattar inte ens att jag tar mig tid för att förklara mig,
jag skriver inte en saga med lyckligt slut,
jag dikterar inte ihop någon manual till logiskt tänkande.
jag berättar brutalt och ärligt hur bitar av mitt liv och min själ ser ut.
ni är för många som läser här och gör det personligt - mot er.
vänner som främmande.
jag har en miljon tankar, som ologiskt snurrar i mitt huvud,
som gör livet svart, framtiden till ångest, saknaden till smärta.
jag får inte rätt på det, jag får inte rätt på mig själv.
jag försöker desperat att i små partier sätta ord på allt.
det blir rörigt, det blir brutalt, det blir genom att be, önska, hata och fördöma.
i själva verket är jag bara ledsen och besviken. förbannad!
så in i helvetes ledsen, besviken och förbannad på livet.
varför?!! varför jag!? varför min lilla Tilda?
och jag vet, jag vet så jävla väl vad man borde, kan och behöver.
men den dagen du inte själv mist ditt barn,
den dagen du inte själv vet hur det svartaste mörker ser ut,
hur det känns att på fullaste allvar ge upp och inte orka mer.
den dagen tycker jag att du ska ta ett steg tillbaka och lugna dig.
jag ber dig inte om något, men jag önskar att det finns någon.
någon eller något som kan ge mig min glädje tillbaka, min Tilda till mig.
och jag skiter i att jag är varken logisk eller rimlig.
mitt barn är för fan död, vad hade du själv gjort?
vad hade du tagit dig till om du har kramat om ditt döda barn?
lista ut det och berätta för mig hur i helvete jag ska fungera i livet.
gör det!
