PSYKISK OHÄLSA

desto större fysisk påverkan din sjukdom har,
ju lättare är den att ta på. det blir begripligt och accepterat.
att vara deprimerad är också en sjukdom.
inte smittsam, inte synlig, inte livsfarlig. bara dödlig.
 
begreppet deprimerad har blivit något i dagens vardagsspråk.
liksom "att få krupp på något" eller "att vara cepe" - ni är med mig...
man slänger med begreppet som om det innebar en fis på tvären,
som om det var något som gick över efter en Ipren och en cola.
"åh jag blir så deprimerad på detta."
 
tyst skrik. sluta.
att vara deprimerad och mena det som en faktiskt term i en diagnos.
schh...
att vara deprimerad och inte bara se dimma som ligger över livet,
utan faktiskt ha bäcksvart så du inte ser ett piss. och du skiter i det.
det är inte fint nog. det är inget man pratar om. frågar efter. låtsas se.
 
man samlas i små grupper. viskar och konstaterar att någon inte mår bra.
"hon borde kanske få hjälp" "han kanske skulle behöva prata med någon"
ja - KANSKE! och kanske det är just du som kan vara den där hjälpen.
kanske.
men man väljer att blunda. vissla vidare. för det är ogreppbart.
hur konfronterar man någon om dess faktiska känslor? 
vad säger man när man ser och måste tvinga på hjälp?
generellt fegar man fram ett tappert försök och blir med all säkerhet avvisad.
antagligen pustar man ut och tänker "jag har iaf visat att jag såg och bryr mig"
fel.
muren är högre än så.
 
men det är inget man pratar om.
ensamhet.

Kommentarer
Postat av: Lilla jag

Vad kan man göra för att hjälpa? Kan det hjälpa att prata med andra. Andra som varit i mörkret och tagit sig ut? Är du besviken på dina vänner eller vill du att okända ska rycka in. Det är så klart att svårt även för de som är dina nära. De står sidan om. De kan aldrig förstå. De kanske inte vågar. Vart går gränsen. Hur på får de vara och hur kan de göra. Prata, vara där och inte prata, lyssna. När är rätt att lyssna, när är rätt att vara tyst...en okänd situation för alla parter.

Jag önskar att jag kunde göra något för att hjälpa dig, men jag vet inte vad du vill ha. Jag känner dig inte. Jag har bara läst om en förtvivlad mammas känslor. En mamma som blir argare och argare och svartare och svartare och som absolut behöver hjälp att vända och ta sig upp till ytan igen och hålla sig där tillsammans med de fantastiska barn hon har i livet. Vad kan man göra?

kramar

2013-05-13 @ 20:49:16
Postat av: Helena

Jag vet hur det är... Jag vet hur det känns och jag lider med dig. Jag har också den där lite pinsamma diagnosen, den där som andra liksom inte kan förstå. Det är väl bara att rycka upp sig, man har ju så mkt att vara tacksam över, jo jag vet, och jag får ännu mer skuldkänslor och ångest när ngn säger så. För jag förmår inte, orkar inte och ibland önskar jag bara att alla i min närhet slapp mej, för jag är ju inte ens glad fast jag har så mycket att glädjas åt. Ett illa valt ord av ngn kan krossa mig totalt och en blick kan förstöra allt för mig. Så Emma, jag vet, jag vet så väl hur du lider! Kram

2013-05-15 @ 10:48:15
Postat av: Anonym

Jag hoppas inte det var min kommentar ovan som fick droppen att rinna över...för jag menade verkligen inte att sänka i så fall, det var bara öppna undringar från en som står vid sidan av och inte kan förstå utan att fråga...

kram
Lilla jag

2013-05-16 @ 16:48:22
Postat av: Helena

Hoppas inte att det var min heller...

2013-05-16 @ 19:14:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0