VAR ENDA SEKUND
jag menar inte att reaktionerna är välkomna när de kommer,
jag säger bara att det lätt glöms bort.
det är inte påtagligt bara de stunder ett känsloladdat inlägg skrivs.
inte heller när jag laddar upp en bild och skriver "jag saknar dig".
i var enda sekund,
i var eviga minut.
i var dag i resten av mitt liv.
så ofta saknas jag ett barn.
dör jag lite grann för var andetag,
försvinner jag ifrån mig själv,
biter sig depressionen lite hårdare fast.
det gör inte ont de gånger jag nämner det.
det smärtar mig hela tiden, går hand i hand med mig alltid.
ibland orkar jag bita ihop lite mer än innan,
vissa gånger orkar jag inte ens känna efter.
andra gånger går jag i ett töcken och förstår inget.
så visst värmer det när jag i omgångar överröses av kärlek.
men jag är kall hela tiden, här är det alltid mörkt.
ett steg i taget backar jag ifrån världen och livet,
för detta är min enda vän.
hon är inte mindre död de dagar jag inte nämner hennes namn,
hon är inte mindre borta de gånger jag tänker på milo och nova,
jag har fortfarande sett det jag sett,
känt det jag känt, varit där jag var.
jag har gett mitt barn liv och jag har sett mitt barn dö.
det chocken och det förtvivlan tog bort från mitt minne är en sak,
men resten är något jag alltid minns, alltid bär med mig.
skulle jag någon gång glömma är jag inte värd att leva.
när glömde du bort ditt ena barn sist?
varje dag.
Kommentarer
Trackback
